Arbetets plågor, översikt

I. Självets rop

I Clarissa Pinkola Estés bok Kvinnor som slår följe med vargarna står bland annat sagan Sälhud, själshud.

I sagan stjäl en man en kvinnas sälhud. Estés låter honom symbolisera jaget. Jaget är »bundet i ett permanent och rätt kort koppel«, det »grips lätt av rädsla«, det »kräver observerbara fakta« och det »har den dåliga vanan att avfärda allt det numinösa./.../ Det är därför jaget är så ensamt«.

Jaget har andra dåliga vanor också: vanan att identifiera sig med sina projekt (min formulering), vanan att identifiera sig med persona (som Estés exemplifierar med en underbar liten ungersk historia om en man som går som om han var vanskapt i sina försök att bära upp en fin men illasittande kostym) /.../.

Och jaget saknar kanske den goda vanan att lyssna till »självets rop«, som kallar oss tillbaka »hem«. Att komma hem (tänker jag och går en sväng i trädgården) tycks vara att avbryta jagets förehavanden, om så bara för ett ögonblick, att göra paus, att ge sig tid för sig själv, så att »själshuden« hinner växa ut igen.

Så har Janssen skrivit i Försvar för Djävulen, där han har ägnat ett kapitel åt Estés’ bok. Nu, förklarar han, vill han skriva en bok om arbetet, där man hör »självets rop«.

I första kapitlet identifierar han tio plågor i arbetet.

Genom att sysselsätta sig med arbetets plågor hoppas han försvaga dem. I fråga om svårigheter, vilka som helst, är den rätta attityden »mikroskopisk«, hävdar han. Att gå närmare problemet, iaktta det som i detaljförstoring. Men den attityd vi karakteristiskt intar är den motsatta – undvikande. Vi undviker helst situationen överhuvudtaget, och kan vi inte det försöker vi stänga av invärtes, låta bli att se/tänka/känna i problemsituationen, låta bli minnas och reflektera över den efteråt. Det förstorar naturligtvis svårigheterna.

Arbetets första plåga ser Janssen däri att vi i gör oss till redskap, används, för att förverkliga organisationens verksamhetsidé, och det tvingar oss att i olika utsträckning göra avkall på vår personliga livsidé. Han tänker sig inte att vi har något emot att användas. Tvärtom, han är övertygad om att vi vill användas – men »på bästa sätt«. Vi har ett behov av att ge, men inte vad som helst. Vi vill ge det vi tycker oss vara bäst på att ge, och om »det bästa« inte efterfrågas, kan vi mista lusten alldeles.

Janssen tar C.G. Jung som exempel på en man som hade modet och möjligheterna att ta reda på hur han bäst kunde användas.

Arbetets andra plåga är att det utspelar sig i ett moras av osäkerhet. Osäkerheten, som ibland stegras till rädsla, bottnar i att vi inte vet hur verkligheten ser ut. Min verklighet eller min bild av verkligheten bryts mot andras. Osäkerheten väcks i synnerhet av att andra censurerar sig, så att jag inte vet säkert vad de egentligen tycker om mig, var jag »har« dem. Janssen anknyter till vad Chris Argyris har kallat den »skickliga inkompetensen«, ungefär en självcensur i trevlighetens tecken, som vi nästan alla dagligen praktiserar i arbetet. Vi är »trevliga« på tydlighetens bekostnad.

Som arbetets tredje plåga identifierar Janssen den bristfälliga korrelationen mellan min kompetens (som jag själv uppfattar den och ibland som den faktiskt kan visas vara, objektivt sett) och min för denna kompetens rönta uppskattning. Han tar Ignaz Filipp Semmelweis som det klassiska exemplet och en kompetent barnmorska, den »ärtiga« Agneta, som ett vardagligare, nutida dylikt.

Arbetets fjärde plåga kallar han korstrycket. Detta illustrerar han med en figur av Lars Svedberg, som visar hur vi slits mellan motstridiga förväntningar, på lojalitet uppåt, på solidaritet gentemot kollegor, på trohet gentemot användarna/brukarna och på äkthet gentemot oss själva (en äkthet som svarar mot »självets rop« i arbetet).

Arbetets femte plåga identifieras som (den negativa) överföringen. När vi mår dåligt i arbetet (liksom annorstädes i livet) blandar sig regelmässigt nuets plåga med det förflutnas, så att »gammal plåga blir som ny«. Fler exempel är kanske önskvärda, säger Janssen, men principen är att barnkammarens syskonrivalitet lätt ger återklang i konflikter med kollegor och, i synnerhet, att om chefen tycks missförstå oss, inte se eller uppskatta oss, väcker det regelmässigt till liv plågan att inte vara sedd och uppskattad av mamma och/eller pappa.

Arbetets sjätte plåga ser Janssen som fragmenteringen av mänskliga kontakter. Kontakterna fragmenteras dels av deras bristande varaktighet, dels av deras avgränsade och av roller formgivna innehåll.

Arbetets sjunde plåga är prestationsångesten – viljan att visa sig ansvarig, kompetent, duktig, och den ty åtföljande rädslan att misslyckas, att göra något fel. Bristen på effektiv återkoppling identifierar han som arbetets åttonde plåga.

En paradox visar sig i förhållandet mellan dessa båda

Den åttonde plågan har sin rot i att återkoppling saknas eller är bristfällig, varemot den sjunde bottnade i återkopplingens förekomst, ehuru i detaljer. En ironi döljer sig i detta. Ens fel, som vanligtvis rör detaljerna, syns, men ens förtjänster, som kanske rör väsentligheter, gör det inte, åtminstone inte med samma påtaglighet. Och det existerar inget enkelt sätt att sammanställa dem, att (förslagsvis) subtrahera ens fel från ens förtjänster för att visa sig själv, i synnerhet, övertygande och en gång för alla, hur små felen är, jämförelsevis.

Den nionde plågan i arbetet identifieras som omöjligheten att lyckas. Uppgifterna kan inte lösas med givna förutsättningar. Målen är ouppnåeliga. Janssen tar det alltjämt ouppklarade mordet på Olof Palme som ett exempel och det »politiskt omöjliga« som ett annat. Till sin glädje upptäcker han, sysselsatt med den nionde plågan, att bokskrivande tycktes vara fritt från just den. Med en bok kan man regelmässigt överträffa sina förväntningar, säger han, i så måtto som det kommer att stå åtskilligt i boken som man inte hade någon föreställning om när man började.

Upp

II. Den gamla och den nya tanken

Janssen konstaterar att arbetets plågor kanske inte är nio eller tio utan elva eller sjutton. Han åsyftar inte slutgiltighet. Hans syfte är att väcka frågan, ungefär. Vilka är arbetets plågor för dig?

Mark Twain definierade arbete som något man var tvungen till, lek något man gjorde frivilligt.

Arbetets plågor är ständigt närvarande, om än olika starkt, och det gör att en speciell psykologisk lag träder i kraft – nämligen den att om man har ett helvete men inget hopp om att ändra sakernas tillstånd är det ingen mening med att känna efter. Janssen föreställer sig att han själv, om han skiljer sig från andra i sitt förhållande till arbetet, upplever ovanligt stor arbetsglädje. Han är i stånd att lugnt ta arbetet plågor i betraktande just därför att han personligen inte upplever dem alltför starkt. Som för att exemplifiera det konstaterar han, att med Mark Twains definition är det en lek för honom att skriva denna bok.

Han framhåller att man som psykolog egentligen inte kan upptäcka något nytt, bara visa på något omedvetet, något censurerat – på ett tabu. Och ett tabu förblir tabu bara så länge det respekteras; det vidmakthålls av denna respekt. Det liknar en badanka, som förblir dold endast så länge den fasthålls i undervattensläge men flyter upp så snart man släpper den.

Janssen identifierar sanningsbärarens plåga, den tionde plågan. Med språk och språksvårigheter som metafor kan vi urskilja några faser i en persons förhållande till den kunskap, som uppkommer när han/hon »kontaktar det omedvetna« . De innehåller var och en sina specifika plågor.

1. Språklöshetens plåga eller plågor
2. Språktillägnandets plåga
3. Språksvårigheternas plåga
4. Sanningsbärarens plåga

Janssen sammanfattar slutligen Rolf Österbergs beskrivning av »den gamla tanken« och »den nya tanken« i Vitsen med arbete. Han konstaterar själv att vi alla lever i den problemsituation som skapas av brytningen mellan dessa båda och presenterar som exempel en sammanställning av problemsituationen som den upplevdes av tio personer, som alla sysslade med psykosyntes.

I nästa kapitel, det tredje, gör Janssen en detaljförstoring av sanningsbärarens plåga. Om läsaren i det kapitlet tidvis tycker sig förlora spåret, är »felet« hans, säger han, och förklaringen är den att han i skrivandet arbetat som vid en inskjutning.

Jag letar efter något som gömts men jag vet inte om det är »fågel, fisk eller mittemellan« – så ungefär. Det har något att göra med att kommentera sig själv i skrivandet, vet jag – eller känner jag, ungefär som när någon säger att »det bränns«. Det är allt.

Upp

III. Sanningsbärarens plåga, detaljförstorad

Janssen identifierar en kulturell ambivalens mot skapande. Denna kanske är ofrånkomlig, eftersom det dels är önskvärt att skapandet vidmakthålls – annars kan inte en kultur utvecklas – men dels samtidigt att det bromsas, så att inte alltför många skapar alltför mycket. Aesopos gamla fabel om syrsan och myrorna tycks handla om detta. Vi har råd med några »syrsor«, men de flesta måste förbli »myror«, trots att det är roligare att vara syrsa. Janssen begagnar myten om »det vansinniga geniet« som exempel. Han hävdar att denna har en dold funktionalitet, nämligen som bromsfaktor i skapandet. Dels förstärker den Jantelagens »du ska inte tro att du är något« (lika med skapande) med ett outtalat hot, »...för då kan du bli galen«. Dels förebygger den avund. Om man blir galen av skapandet är det inte så mycket att ha, hur roligt det än må vara på andra sätt.

Janssen identifierar outsidern som en sanningsbärare och sanningsbäraren som ett vansinnigt geni »i miniatyr«.

Outsidern står med sin sanning utanför det vedertagna, den gängse verklighetsbilden, som kallas »verkligheten« och som är kollektivt överenskommen, ett kollektivt arrangemang. Några aspekter av denna situation identifierar Janssen som sanningens verklighetsavstånd, vikt, marknad, otvetydighet och halt.

Samtidigt är det vansinniga geniet en arketyp och har som sådan ett speciellt »sug«. Janssen försöker levandegöra detta med utgångspunkt dels från en roman av Ivar-Lo-Johansson, Geniet, dels från Colin Wilsons biografi över Wilhelm Reich.

Betraktar vi det vansinniga geniets arketyp ur ett kulturellt perspektiv ser vi att den har en rätt oomtvistlig funktionalitet. När en upptäckt görs, vet man inte så noga hur snillrik eller alternativt vansinnig den är; det visar sig med tiden. Detta är »skarven«, sedd ur kollektivets synvinkel, och ur den synvinkeln är det givetvis klokast att ha båda alternativen öppna. Detta kollektiva förhållningssätt motsvaras för gemene mans del av friheten att tycka vad man vill (som också är en god sak) och för upptäckarens del av att han/hon följaktligen ser sig ifrågasatt, försatt i det kanske vansinniga geniets läge. Men detta är ett i sig inte alls oangenämt läge, rätt förstått, förutsatt att man har arbets- och försörjningsmöjligheter, förutsatt att man har någon att älska – och förutsatt att en massa människor inte dör i onödan av motståndet mot vad det nu är man tycker sig ha upptäckt.

Janssens rekommendation till var och en som upplever sig vara i denna arketypiska situation, likgiltigt om det är »i miniatyr« eller i »full skala«, blir följaktligen att lugnt inrätta sig i den. En distinktion Colin Wilson gör mellan »det personliga« och »det opersonliga« tycks honom vara till hjälp härvidlag, likt en fyr.

En arketypisk situation känns igen på att den går igen i alla tider och kulturer. Men i sina detaljer är den tidsbunden; därför kan den vara svår att känna igen. Det är i själva verket karakteristiskt att detta igenkännande saknas, som om just nutidens Sverige vore fritt från den kollektiva censur, det »sanningsmotstånd« som eljest förekommit överallt och i alla tider. Janssen identifierar en (anonym) person som ifrågasatt sanningsbärare i nutidens Sverige och söker visa hur mycket enklare vederbörandes situation skulle vara om han kunde kommentera den med utgångspunkt från dess arketypiska karaktär.

Hjalmar Söderberg ger Janssen ett exempel på en ifrågasatt sanningsbärare, som vältaligt illustrerar hur skambeläggning begagnas av den vedertagna lögnens eller »skrymteriets« försvarare. Söderberg prioriterade sanningen, den upplevda och/eller sökta. Janssen funderar på sanningsprioriteringens motsats, vad lögnens försvarare prioriterar, och föreställer mig att de prioriterar (de tänkta) konsekvenserna.

Upp

IV. Överjagstryck, drakar

Kortsiktigheten definieras som arbetets elfte plåga. Det är alltid de kortsiktiga konsekvenserna som konsekvensprioriterarna prioriterar, förklarar Janssen. Han konstaterar att sanningsprioriteringen skapar en kontakt med Den helige ande, en kontakt som både Djävulen och Jesus försvarar, var och en på sitt sätt.

Med utgångspunkt från något som Bob Dylan sjunger, »You’ve gotta serve somebody« funderar Janssen på vem han tjänar med denna bok. Han förklarar att den rätta skrivdisciplinen är att tjäna någon och, helst, veta vem.

Janssen kommenterar Det heliga fyrtalet och sammanfattar sin uppfattning, som är att vi med Djävulen – så snart vederbörande har »återinsatts i sina naturliga rättigheter« som Lucifer, ljusbringaren – erhåller ett begreppsligt/arketypiskt fyrtal av oerhörd kraft, en invärtes kompass, som är användbar i en vilken som helst situation. Utan Djävulen har vi kyrkan som vi känner den: en salvelsefull meningslöshet.

Han ställer kortsiktighetens överjagstryck mot långsiktighetens inspirationstryck. »Att skapa är att slåss mot överjaget«.

För att visa att organisationsverkligheten skapar osäkerhet begagnar Janssen en metafor.

På medeltida kartor var det gott om vita fläckar, och de brukade vara försedda med inskriften: Here Be Dragons. Här finns drakar. Ingen hade sett drakarna, naturligtvis. Men ingen hade varit där och förvissat sig om att de inte fanns där heller. Det var en varningstext.

Om organisationsverkligheten är en vit fläck på vår mentala karta, känns det som om där fanns drakar. Då känner vi oss dumma, tafatta och inkompetenta, när vi försöker tänka på organisationer, när vi försöker förstå händelser i organisationer. Och eftersom det är obehagligt att känna sig inkompetent, låter vi helst bli att tänka på organisationsverkligheten. Vi skärmar av. Då går den frustration och vanmakt som framkallas av dåliga organisationsförhållanden rakt in i magen i stället för att först passera hjärnan, så att vi kan bearbeta iakttagelserna intellektuellt också.

Janssen framkastar en idé om hur man skulle kunna förstärka det långsiktiga perspektivet i organisationer, nämligen genom att inrätta grupper med en uppgift analog med den drömmen har i det individuella psyket.

Drömmens uppgift är att ge jaget återkoppling, att visa på kortsiktigheter i jagets problemlösning och beslutsfattande. Att fördjupa medvetenheten. Drömmens perspektiv är långsiktigt. Det är också djupt. Det kan vara bådadera, därför att drömmen saknar »exekutiv makt« . /.../Drömmen bara iakttar och presenterar sina iakttagelser. Samma uppgift skulle dessa grupper ha. Det »oansvariga« iakttagandet, sanning utan konsekvens. Grupperna skulle arbeta med frågor som: Hur känns arbetet i denna organisation (X-verket/ Y-institutionen/ Z-bolaget)? Vad åstadkommer vi, vad åstadkommer vi inte? Hur vill vi att förhållandena ska se ut om tre år, om fem år, om tio år?

Upp

V. Ledarskap och samarbete

Ingela Thylefors har påpekat en brist på dialog i chef/medarbetar-förhållandet. Dialogen är, hävdar hon, ett gemensamt ansvar. Med detta konstaterande anslår Janssen kapitlets avgörande tema. Efter att ha diskuterat några aspekter på ledarskap med utgångspunkt dels från Thylefors, dels från Irvin Yalom, Ichak Adizes samt K.H. Blanchard & J.P. Hersey, upphovsmännen till teorin Situationsanpassat ledarskap, går han in på vad han kallar ledarskapets sadomasochism.

Janssens sätt att begagna begreppen sadism och masochism skiljer sig något från deras lexikala definition.

Motsatsen till sadomasochism, hävdar han är omsorg. Motsatsen till masochism är omsorg om sig själv, motsatsen till sadism omsorg om andra.

Den bristande omsorgen kallar jag sadomasochistisk utan att förutsätta någon njutning, minst av allt sexuell, vare sig hos den som plågar eller den som plågas. Jag förkastar inte teorier som att masochisten söker ett straff, men jag begagnar mig heller inte av dem; de är helt enkelt onödiga i mitt sammanhang. Jag gör inga tolkningar som förutsätter skillnader mellan olika människor. Bristande omsorg förekommer, och jag söker förstå de ledarskaps- och organisationsförhållanden som möjliggör detta. Förutsatta njutningar (av rätt egendomlig karaktär) har hindrat oss att begagna sadomasochismbegreppet på effektivaste sätt; de har skymt bort dess avsevärda förklaringskraft (explanatory power).

Janssen fortsätter med att diskutera en checklista på faktorer i ledarskap, som han hävdar är höggradigt önskvärd. En ledarskapets kravspecifikation, som vänder sig till medarbetare, som vill kontrollera om det »är dem själva det är fel på«, eller om de faktiskt råkar ha en dålig chef.

Ingenting hindrar naturligtvis att du som chef går igenom checklistan – eller uppmanar dina medarbetare att göra det.

Kortfattat presenteras Manfred Kets de Vries teori om den paranoida, den tvångsmässiga, den histrioniska, den depressiva och den schizoida organisationen.

Därifrån går Janssen in på samarbete. Han konstaterar att samarbete är ett »honnörsord«. Följaktligen gör vi oreflekterat honnör för det men utan att konsekvent skapa de betingelser, som verkar samarbetsfrämjande. Samarbetet präglas därför av ungefär samma nyckfullhet som ledarskapet. Det goda samarbetet förekommer ibland, ibland inte.

Avslutningsvis efterlyser Janssen en »upplyst lustprincip« i arbetet och konstaterar att Douglas McGregors välkända teori Y egentligen formulerar en dylik.

Upp

VI. Säg inte att du är i Sverdlovsk!

Kapitlets utgångspunkt är Jan Myrdals självbiografiska bok När morgondagarna sjöng.

Janssen börjar med bilden av ett svalg, som öppnar sig för honom. Svalget utgörs av en gammal tanke hos honom, den att vi alla är galna. Han ser att han är tvungen att utgå ifrån den tanken, att liksom vädja till läsaren att ställa sig vid randen av svalget och blicka ner i det.

Han citerar Hjalmar Söderbergs råd till var och en som vill förbättra världen: »Börja med dig själv.«

Han diskuterar personligt »livsbyte« utifrån en analogi med tändstiftsbyte. Han diskuterar själv-förbättringens teori och praktik i ett personligt perspektiv och konstaterar att det antagligen är nödvändigt att komplettera denna med en utvidgad teori, så kristallklar, att den skulle verka tvingande på honom, så kristallklar, med andra ord, att hans förändring (oavsett vad han tyckte om den) skulle framstå för honom som en självklar och nödvändig konsekvens av teorins sanning.

Vad vi egentligen söker (motorn) är en teori som skulle behandla alla systemen integrerat. För det krävs bland annat något liknande slussar. Det var min morgontanke idag. Dessa slussar är också slussar mellan ett språk och ett annat, ty helt naturligt kan vi inte tala om de olika systemen med samma språk. Någon gemensamhet är emellertid antagligen också en förutsättning. Ett nav, en teoretisk enhetssektor, en minsta gemensam nämnare – jag vet inte vad det bör kallas. Går vi nedåt/inåt ser vi utan svårighet att mitt välbefinnande som individ är oförenligt med en teori som gör våld på exempelvis blodomloppets natur. Systemen är som kinesiska askar och teorierna, varigenom vi söker begripa dem, måste passa ihop med eller passa in i varandra på ett liknande sätt. Jag kommer ingen vart med en teori om det goda kärleksförhållandet, som förnekar det faktum att kontrahenterna är två, åtskilda personer – men inte heller kommer jag någon vart med en teori som inte samtidigt konstaterar nödvändigheten av att båda på något sätt förflyttar sin identifikation, tyngdpunkten av den, till dem större helheten, paret, varav de nu är en del: nödvändigheten av att de identifierar sig som hälften av en »dubbelvarelse« i stället för som »enkelvarelser«.

Kommunismen ville kanske vara en dylik enhetsteori, en livs- eller världsåskådning, men felet med den var, upplevde Janssen som ung, att den gjorde våld på människans psykologi och därför drevs allt djupare in i en praxis som byggde på våld och hot om våld, på förtryck, utan att förtrycket åstadkom den jämlikhet som var det uttalade syftet.

Janssen konstaterar att psyket upprätthåller sin jämvikt genom spänningen mellan motsatser, alltså dialektiskt, och frågar sig om det inte förhåller sig på samma sätt med den samhällelig jämvikten. Det förefaller honom sannolikt att jämvikten inom ett system, vilket som helst, svårligen kan upprätthållas på annat sätt. Räntan, som år från år gör de rika allt rikare, de fattiga allt fattigare, ser han som ett exempel på vad som sker, om en kraft får verka ohejdat, utan någon motkraft: systemet »rusar«.

Flera intressanta analogier resulterar, när Janssen i tankarna går fram och tillbaka mellan olika system. En av dem är mellan särintressen, sedda i ett politiskt perspektiv, och symptom, sedda i ett individualpsykologiskt. Delen, symptomet eller särintresset, ger sig regelmässigt ut för att företräda helheten.

Janssen reflekterar över några svårigheter, däribland den sannolika nödvändigheten av något Jan Myrdal kallar »dubbeltänkande«.

Avslutningsvis diskuteras problemlösning i arbetslivet. Janssen identifierar några speciella svårigheter han döper till »Sverdlovskeffekten«, »alienationens ringar« och »häftstiftet i foten«.

Upp

VII. Delaktighetsmotståndet

Uppslagsboken kommenterar Einsteins »egendomliga aningsförmåga«. I avsnittet Om aningsförmåga, som inspirerats av detta uttryck, framkastar Janssen tanken att aningsförmågan kan stängas av och att många har gjort detta; omvänt att den som börjar »våga ana« kan återerövra den.

I avsnittet Om psykoterapi hävdar han att denna som arbetsuppgift betraktad är ovanligt fri från plågor och att detta antagligen har att göra med att den har karaktären av »sanningsförvaltning«.

Avsnittet Om motstånd klargör att ett motstånd kan vara lugnt eller våldsamt, och att det våldsamma motståndet kan vara antingen aktivt eller passivt.

I fjärde avsnittet presenterades ett uppdrag, som väckte frågan om förekomsten av ett delaktighetsmotstånd. Som en sannolik förklaring presenterar Janssen hypotesen att delaktigheten är oförenlig med och därför ett hot mot organisationens censur. En skillnad mellan en persons censur och ett systems framhölls, den nämligen att ett system inte kan censurera utan att också censurera att det censurerar. Som nedsänkta i en kollektiv censur har vi valet mellan att bli söndermalda av censuren eller av att protestera mot den; en valfrihet Janssen exemplifierar med Anaïs Nin, Henry Miller och Erica Jong.

En bok av Sigvard Rubenowitz omtalar två i ledarskap förekommande motstånd, nämligen mot delegering och mot utvecklingssamtal. Dessa representerar, hävdar Janssen, en irrationalitet, som vi stillatigande accepterar i ledarskap, något vi definitivt inte gör när det är fråga om till exempel snickeriarbete, och inte i psykoterapi heller, intressant nog. Janssen diskuterar kärlekens irrationalitet, som också är respekterad, några respektabla skäl till psykologimotstånd, samt vad han kallar de privata kompromisserna i arbetet, varigenom vi, var och en av oss, vidmakthåller nöjdheten i det. Möjligheten att reglera avståndet, att slippa bli kommenterad av personalen, med de starka känslor detta väcker, torde vara en hävdvunnen rättighet i ledarskap och utgör antagligen för åtskilliga en dylik, privat kompromiss, varav deras nöjdhet i arbetet är beroende. Denna kompromiss hotas otvivelaktigt av delaktigheten. Med Erica Jong som vältaligt exempel söker Janssen levandegöra synlighetens ångest, samtidigt som han hävdar att ledarskap kännetecknas av synlighet eller åtminstone bör göra det.

Upp

VIII. »Döda råttan«

Kapitlet börjar med en återblick på bokens innehåll.

Fortsättningsvis diskuterar Janssen några av censurens kännetecken och ger några exempel på censur i organisationer och i Sverige. Han identifierar något han vill kalla »Österbergs problem«, namngivet efter sin upptäckare, Rolf Österberg. Detta kännetecknas av att det skjuts fram och tillbaka mellan olika personer och/eller myndigheter, varav ingen tar sig an det, sannolikt eftersom det inte kan lösas utan att bryta existerande censur.

Avslutningsvis presenteras tio rekommendationer, tio åtgärdsförslag för att bekämpa arbetets plågor. De förtjänar att upprepas. Om du tycker detta känns som en störande upprepning, vill Janssen framkasta den tolkningen att det som egentligen stör är själva problemsituationen, som du ofrånkomligen befinner dig i, eftersom du lever här och nu på jorden.

1. Vi bör tala öppet om arbetets plågor.
2. Vi bör hålla brytningen mellan den »gamla tanken« och den »nya tanken« oavbrutet levande som en bild av den kollektiva problemsituationen vi alla är i.
3. Vi bör göra sanningsbärarens arketyp, det vansinniga geniet, så känd att »alla« vet vad det gäller.
4. Alla organisationer bör inrätta en »drömmarnas akademi« med roterande medlemskap för att säkra det långsiktiga perspektivet.
5. Vi bör sluta respektera irrationalitet i ledarskap.
6. När vi gör det, bör vi samtidigt medvetandegöra och respektera ledarskapets svårigheter, som är naturliga. Ledarskapsutbildning bör ha sin tyngdpunkt på dialogkunskap, eftersom dialogen är ledarens viktigaste redskap, och den bör ske »fältmässigt«, alltså i det naturliga arbetssammanhanget.
7. Vi bör trycka på 3D-principen (dialog, delaktighet, delegering) som ledmotiv i organisationsutveckling, och vi bör ge mycket mera tid åt denna. Nyckelordet, tänker sig Janssen, är lekutrymme. Det sista ledet i ordet, utrymme, är det som möjliggör det första. Utan utrymme ingen »lek«, ingen utveckling.
8. Vi bör söka medvetandegöra censuren i organisationer och censuren i Sverige på alla tänkbara sätt. En tidskrift bör skapas, som har detta som sitt uttalade syfte.
9. Vi bör, var gång vi tänker »det här är absurt, men...« , alltid också säga det till någon. Vi bör medvetandegöra alienationens ringar, kartlägga alla effekter, direkta och indirekta, de har på livet i organisationer och sluta att bara kalla dem »verkligheten« , som om det vore självklart att vi är tvungna att anpassa oss till den. Möjligen är vi det – provisoriskt, medan vi medvetandegör deras strypande effekt och diskuterar möjligheter att förändra dem.
10. Som sanningsbärare bör vi ha klart för oss att vi mycket sannolikt kommer att uppfattas som personifikationer av Djävulen själv, när vi förespråkar allt detta. Vi kastar ju upp Else-Britt Kjellqvists döda råtta på matsalsbordet! Lyckligtvis är Djävulen »mullig«, inofficiellt en rätt uppskattad figur, särskilt den »rättade Djävulen«, som har en öppen dialog med Jesus.

Mer som ett höftskott framkastar Janssen en elfte rekommendation, nämligen bildandet av ett politiskt parti med syfte att förfäkta det »politiskt omöjliga«.

Upp

IX. Mot den lärande organisationen

Kapitlet börjar med ett sammandrag av Peter Senges bok Den femte disciplinen, som behandlar den lärande organisationen. Denna lyfter eller blir i egentlig mening lärande, hävdar Senge, först när den behärskar fem discipliner, av vilka den femte är systemtänkandet.

Av den första disciplinen, personligt mästerskap, lyfter Janssen fram en aspekt, nämligen konflikten mellan en vision, som vi vill förverkliga, och tillbakahållande föreställningar om personlig maktlöshet och/eller värdelöshet. Han visar på en särskilt lömskhet hos de mothållande föreställningarna, nämligen att de är svåra att identifiera som de självförkastande föreställningar de är: de uppfattas som realistiska. I tredje avsnittet diskuterar han ett personligt exempel, de tillbakahållande föreställningar hos honom själv som en gång åstadkom mångåriga skrivsvårigheter. I nästföljande avsnitt formulerar han en djärv hypotes. Det som hindrar utvecklingen av personligt mästerskap är – överjaget. Slutligen kommenterar han med avstamp i en bok av Else-Britt Kjellqvist skambeläggningen av böcker, det hon kallar »den skamlösa kritiken«, och påpekar att den som försvarar sig mot dylik kritik alls inte nödvändigtvis talar »i egen sak« utan lika sannolikt i skapandets och överjagsbekämpningens sak, i den nya tankens sak.

Upp

X. Dåraktigheten och ondskan

Som vinjett står ett citat av August Strindberg om »andarnas kamp«. Denna är en kamp om makten, som särskilt Åke Ortmark engagerat sig i att förstå. Janssen konstaterade en beröringspunkt mellan Ortmarks upptagenhet av makt och hans egen av censur: makt är bland annat makten att censurera. Han begagnar Ortmarks framställning av skälen till Marc Wallenbergs självmord som utgångspunkt för en psykologisk kartläggning av värderingar och värderingskonflikter. Han uppställer åtta hypoteser om värderingar.

Psykologins anspråk och anspråkslöshet sammanfattar Janssen som att den aldrig kan stå som förstahandsvärdering men däremot göra anspråk på en andrarangsplats överallt.

Härefter koncentrerar han sig i några avsnitt på Ortmarks senaste bok, Ja-sägarna, för att ur denna lyfta fram en åtgärd mot ja-sägeriets konsekvenser, på sin tid föreslagen av Machiavelli. Makthavaren bör utnämna en »djävulens advokat« med frihet att säga sanningen.

Avslutningsvis hävdar Janssen med utgångspunkt från ett uttalande av Pehr Gyllenhammar, som han drar konsekvenserna av, att dåraktigheten och ondskan numera har blivit »på modet« . För att levandegöra den tanken citerar han Olof Lagercrantz beskrivning av »undergångskvarnen«.

Upp

XI. Livstillfredsställelse

En bild av utbrändhetens psykologi presenteras med utgångspunkt från en bok av Mart Jürisoo. Bilden tycks bekräfta två hypoteser om utbrändhet:

• Hypotes 1. Sett i Fyrarummarens perspektiv förutsätter utbrändhet självcensur. Nöjdhet och utbrändhet utesluter varandra.
• Hypotes 2. Utbrända har låg livstillfredsställelse.

Janssen presenterar ett index på livstillfredsställelse han har konstruerat och diskuterar dess användningsmöjligheter, dels i personlig utveckling, dels för att påverka det samtida kulturmönstret genom att lyfta in människors livstillfredsställelse som en angelägenhet i »det offentliga samtalet«.

Upp