Barnens fyrarummare

Min fru, Ulla Janssen, är lågstadielärare. Hon har gjort ett försök att bygga upp Fyrarummaren med åttaåringar. Det visade sig gå utmärkt.

Jag har själv ingen erfarenhet av åttaåringar. Men Fyrarummar-matriser med nyckelord har jag sett några hundra, och denna var överlägsen; så mycket såg jag genast. Aldrig har ett nyckelord som »hoppskuttig« förekommit i någon av dem, inte ens »drömmer bra drömmar«, hur sant det än är. Aldrig har blandningen av stöddighet och invärtes förtvivlan i censuren kommit till så träffande uttryck, och inte heller den osäkra, »knäppa« viljan i JA- (Not 1).

Barnen döpte rummen själva också. Jag är särskilt förtjust i »VILL INTE« och »VILL«, dessa åttaåringars föreslagna rubriker på NEJ- respektive JA-. Jag har själv tolkat den centrala upplevelsen i JA- just så. Vi dras »ned« i detta minusläge av en dold vilja, och vi måste uppleva avståndet mellan vad vi vill och det som är för att ta oss därifrån.

Nåväl, för åttaåringarna tycks den frustrerande viljan inte ha varit dold; det är en spännande skillnad. Inte heller tycks de skämmas för att visa att de uppehåller sig i »VILL INTE«, i censuren, som vuxna typiskt brukar göra.

Ulla Janssen har beskrivit sitt arbetssätt och experimentets resultat i en uppsats i specialpedagogik, Psykologi i klassrummet. Fyrarummaren

… skulle bli ett naturligt inslag i vardagen i klassrummet.

Jag skaffade magneter med solgula knappar, 3 cm i diameter. Barnen fick varsin magnet, de kom att kallas »ploppar«/…/ som de skrev sitt namn på med vattenfast OH-penna. /…/

Min instruktion till barnen blev sedan att de skulle fundera på vilken av »gubbarna« som stämde bäst överens med hur de själva mådde. När de sedan tyckte att de »hittat rätt« skulle de gå och sätta sin »plopp« i det rummet. De flesta var så ivriga att deras magnet redan samma lektion kom upp i modellen. Det blev trängsel framme vid tavlan. /…/ Stämningen i klassrummet kändes speciell. När allas »ploppar« var på plats frågade jag barnen om de ville berätta varför de satt där de gjorde. Många händer i luften visade att de flesta ville prata om sitt nuläge.

/…/Min ambition var att alltid fråga ett barn som flyttade mellan de olika »rummen« varför de flyttade. /…/ De barn som inte ville prata om sitt tillstånd var alltid de som flyttade från de övre »rummen« till de nedre. Deras önskan respekterades naturligtvis. Det var intressant att se att de ändå valde att flytta sin »plopp«, de verkade tillfreds med att få visa att de inte mådde så bra.

Karakteristiskt var att barnen helst ville sätta sin magnet just vid det ord de tyckte allra bäst beskrev deras känsloläge.

Ullas resultat överensstämmer väl med dem som brukar visa sig i EQ-försök. När barnen kommenterade utbytet själva, tryckte de på att man både får veta vad andra känner (som de av något skäl tycks ha nämnt först) och visa vad man själv känner: EQ-trappans två nedersta steg. »En flicka förklarade med ett bekymrat uttryck i ansiktet /…/ att det är mycket bättre att kunna visa hur man mår än att bara ha det inne i sig«. Ulla iakttog också att atmosfären i klassrummet blev lugnare och att »barnens arbetskapacitet är större än vad jag kan minnas från någon av mina tidigare klasser. /…/Barnen är, för det mesta, öppna, vetgiriga och entusiastiska och lär sig med en större lätthet än jag upplevt tidigare.«

Det förefaller som om Fyrarummaren, begagnad på detta sätt, representerar ett tänkbart komplement till andra metoder för att »sätta känslor på schemat«. Samtidigt hävdar Ulla att det är en styrka att just denna schemaläggning har undvikits. Att uppmärksamheten på känslor i stället gjorts till »ett naturligt inslag i vardagen«. Den synpunkten är rimligen speciellt relevant just på lågstadiet. Ett annat skäl till Fyrarummarens överlägsenhet ser hon i att det är barnen själva som byggt upp den. »Det är deras produkt«, med deras ord, som de självklart förstår.

Ulla kallade sin uppsats för Psykologi i klassrummet. Hon tyckte, som jag, att det var psykologi hon arbetade med, när hon presenterade Fyrarummaren.

Den enkla sanningen om EQ-begreppets genialitet är kanske att det har döpt om psykologin till något som inte ger folk negativa associationer.

Jag är mest förtjust i Oskars förklaring till varför det var bra att fundera på vad man känner. I uppsatsen var han anonym, men han hette Oskar. Jag vill ge honom en fjäder i hatten. Den har han ingen glädje av nu, men kanske med tiden, vem vet?

»Annars kan man ju inte veta varför man är glad eller ledsen«, sa Oskar enkelt.

Precis! Det kan man inte.

Omvänt, om jag vet vad jag blir glad av, vad jag blir ledsen av, kan jag dag för dag, vecka för vecka, år från år göra mer av det som gör mig glad, mindre av det som gör mig ledsen. Då växer min glädje. Märkvärdigare är det kanske inte.

Det märkvärdiga är att vi inte har sett det: något så enkelt.

Ullas uppsats kan beställas hos Ander & Lindström AB.

Upp

Not 1.

Nyckelorden valdes i ett tvåstegsförfarande, och några föll bort i »finalen«. De var:

• VILL INTE: svettas, ont i kroppen, slå, håller mig från gråt, tjurig, ingen tycker om mig, inget att göra, bryr mig inte.
• VILL: vågar gråta
• FULL I SJUTTON: göra allt på samma gång (så mamma blir trött), jätteöverraskande.