Öppna brev 1

En läsare mejlar till mig. Han är en ung man på 21. Han vill vara anonym.

Claes!

Jag har fortfarande inte nån dator hemma (lånar en på mammas jobb nu) och har inte haft ro att läsa och vettigt kommentera nåt av dina alster.

Men nu när jag var inne på din sida och skummade Sovande Venus (fanns inte den upplagd i sin helhet här förut? jag minns att jag har läst den från början till slut) påmindes jag om hur mitt i prick dina tankar träffar mej, särskilt dom som rör kärleken. Det beror så klart på att jag har och har haft svårigheter i den som har intensifierats, nått en kulmen och så böljat fram och tillbaka (det får aldrig vara LUGNT, Nöjdheten är min ständiga käpphäst, det är korsdrag i mitt Nöjdhetsrum, jag bara blåser ut ((I wanna love you but I'm getting blown away)) ... och mitt livs kärlek lämnade mej men vill nu ha mej tillbaka och temat är urgammalt men jag slits sönder och samman, man gör väl det när man är 21 men jag kan ändå inte se nyktert på det. Och varför är sex starkare i skuggan? Varför drar kvinnan ut förhållandet i persona? Hur kan två människor som föresatt sej att aldrig spela teater (aldrig bli som »dom«, alltid vara sanna, levande, ja, det var vi, nästan jämt, men ...) än!
då långsamt glida in i roller och känna hur det skaver men inte veta vad det är? Varför blir det man har lämnat per automatik åtråvärt, som för den danske kungen som vände fram och åter mellan ön och fastlandet?

Jag vet inte exakt vad jag ville ha sagt med detta, mer än att jag djupt uppskattar det du har skrivit och skriver. Dina texter är den samtalspartner i ämnet kärlek som jag saknar en mänsklig motsvarighet av. Jag hoppas att du får fler böcker utgivna, gärna en Sovande Venus-historia.

Allt gott
H.

Jag går med hans frågor i huvudet några dagar. Jag märker att jag tycker det är roligt att återvända till dem. Jag tänker på dem när jag inte har något annat att tänka på.

Så får jag en idé. Varför inte lägga ut H:s mejl på min hemsida tillsammans med svar på frågorna?

Som att öppna en frågespalt, ungefär.

Kära H.

Jag hoppas du uppskattar att jag har gett dig just denna initial.

Jag omläser mitt kapitel om Fyrarummaren i Skratta med Gud. Jag söker ett ställe, som kommenterar en beröringspunkt med Sartres tänkande.

En beröringspunkt med Sartre upptäcker jag efteråt.

Man kan säga att Fyrarummaren behandlar människans dubbla verklighet som fakticitet (NEJ) och som projekt (JA) och spänningen mellan dessa aspekter.

Jag är dels en fakticitet, representerad av mina existerande »identitetsrekvisita«, som jag (autentiskt eller inautentiskt) nöjdförklarat mig med och försvarar (NEJ) dels en uppsättning projekt, det vill säga avsikter (JA). Om jag förverkligar dem, förvandlar sig projekten till fakticiteter. Mitt arbetsrum var för några år sedan projekt (rummet är en gammal lanthandel, och där såg rent ut sagt för djävligt ut); nu är det en nöjdhetsförstärkande fakticitet. Fyrarummaren i sig själv var en gång mitt centrala projekt och som sådant »en formlös klump« (se kap. VI:11); nu är den fakticitet, en påtaglig, avgränsad, namngiven, definitiv (eller »tämjd«) aspekt av min identitet, som har existens också för andra. I stället är några av dess användningsmöjligheter projekt — osäkra, löftesrika, »vilda«.

»Att vara ung var för djävligt«, tyckte Hjalmar Söderberg. Om han brytt sig om att förklara varför, kunde han ha sagt något om att det ogjorda, det oupplevda, de osäkra möjligheterna — kort sagt projekten — brände och drog. »Spermatrycket« kallades det bland unga män (och givet, alla flickorna, som man inte varit ihop med, var en aspekt av möjligheterna). Men egentligen var det ett »livstryck«.

Jag känner mig hedrad av att du har utsett mig till »samtalspartner i ämnet kärlek«. Det är ett stort förtroende. Jag är tre gånger så gammal som du: just därför. Jag ville ta avstamp i dessa kommentarer om åldersskillnad.

Det återgivna stycket slutar med ett konstaterande:

Ett visst mått av fakticiteter, som man nöjdförklarat sig med, främjar ens sinneslugn — i synnerhet, misstänker jag, om åtminstone något projekt fortfarande representerar en öppen möjlighetshorisont.

Samma avvägning gäller antagligen om allt, följaktligen om kärleken också. Ett kärleksförhållande är beroende av fakticiteter, något fastlagt, något som båda tycker känns bra som det är — helst mycket. Men det behöver också en karaktär av projekt, öppna horisonter, förutsättningslöshet... ja, ibland också tvivel.

Varför, frågar du, seglade den där kungen fram och tillbaka?

Min första tanke är att det kan jag svara kortfattat på. När ett mål är avlägset överväger fördelarna, när vi tänker på det. Så är det bara, med råttor som med kungar, med vem som helst — nota bene, om målet innehåller något vi dras till, annat som känns avskräckande, om det med andra ord är på gott och ont (och det är nästan alla mål, eftersom livet inte bjuder på någon »fri lunch«). I närheten av målet kommer vi att tänka på nackdelarna.

Men min andra tanke är: varför inte?

Frågan varför? tycks förutsätta att det är något fel med att segla fram och tillbaka, med själva obeslutsamheten.

Om kungen stod det i Personlig dialektik och återigen i Skratta med Gud.

Den som inte tycker om att se likheter mellan råttor och människor, kan i stället läsa om när kung Kristian — i Sverige kallad Kristian Tyrann — seglar mellan Jylland och Fyn i Kongens Fald av Johannes V. Jensen (Gyldendals, Köpenhamn, 1961).

Danmark har gjort uppror. Kristian har gett upp sin sak och drar bort. Han tänker segla till Fyn. Så länge han ser land bakom sig, är han lugn. Men när facklorna bakom honom inte syns längre, när han i stället ser ljusen på andra sidan, kommer han att tänka på vad han drar bort ifrån. Han tänker på Danmarks skönhet — det är dock hans rike. Och han befaller: Vänd om! Hans mod växer, när han väl har vänt.

Han vände ju om till »sina Kongeformaal, sit Livs Planer«, och när de steg upp för honom, styrktes han. Och i själva beslutet och att segla mot Jylland igen låg ju ett hopp om att svårigheterna lät sig övervinnas.

Men kungens beslutsamhet vacklar, när han närmar sig Jyllandsstranden. Den är mörk nu. Det ser dystert och hotande ut. Upproret är allvar. Hans utsikter att lyckas är inte stora. Och han minns alla svårigheter han upplevt som kung i Danmark. »Uendelig Møje, Skuffelser, Daglig Udregning og Anspændelse« tio år igenom.

Båten har förtöjt, men han befaller sina män att kasta loss och segla till Fyn igen. Där tänker han övernatta. Men väl där, ändrar han sig igen, och snart seglar han tillbaka för andra gången - bara för att tveka igen. Nu är han skakad, ja, skräckslagen över sin obeslutsamhet. Tvivlet slår in i honom, och nu gäller det inte bara själva saken, det gäller honom själv.

Han ger upp. Men i samma ögonblick han gör det, förbyts tvivlen i lugn, i »en slags Rolighet, en Fortvivlelse«. Han seglar mot Danmark igen. Men nu tänker han att han aldrig blir man i Danmark mer, eftersom Danmark har gjort honom till tvivlare. Han måste överge landet som man överger en kvinna som sett ens nederlag. Han ger upp igen, seglar tillbaka mot Fyn.

Men båten har inte ens nått mitten av Lilla Bält förrän kungen drogs mot Jylland, Danmark som man dras till en kvinna, som har sett ens nederlag.

For der hvor man havde sit Nederlag, maa man hente sin Oprejsning. Man kan sejre over al Jorden, men før man har sejret igjen på det Sted hvor ens Nederlag er fra, før har man ikke faaet sin Oprejsning.

Han vänder igen, men han är utmattad nu. Tvivlen segrar. Han seglar fram och tillbaka hela natten, men i soluppgången är han på Fyn, och där blir han kvar. Det var dock inte solens uppgång som gjorde slut på hans kvalfulla obeslutsamhet.

Nej, det staar skrevet, at den der tvivler, altid, altid skal ende med att undlade, han skal ende med att lade den Sag falde, der er Genstand for hans Tvivl.

Det sista vet jag inte om det är sant. Hur som helst är det lätt att leva sig in i Kristians tvivel. Och det skapar gnistor för tänkandet att röra sig mellan råttor och kungar.

Jag minns utan svårighet en massa saker jag har tvivlat på och låtit falla, det är sant, åtskilliga kärlekar bland dem. Men jag minns också andra saker jag har tvivlat på och inte låtit falla, bland dem en kärlek.

Tanken J.V. Jensen slutar med kan väl vara en poetisk sanning, lika med en överdrift. »Alltid, alltid« låter mer poetiskt än »vanligtvis« och fäster sig starkare i minnet.

Det är plågsamt att tvivla i kärlek, eller tveka med ett annat ord. Ja, det är ett helvete ibland. Men det är också naturligt och rätt ofrånkomligt, särskilt i början. I kärlekens början är det naturligt att segla fram och tillbaka, inte bara en natt som kung Kristian men gång på gång.

Obeslutsamheten är en plåga, ja, men vad är alternativet? Avvaktar vi inte helt enkelt ett tillräckligt beslutsunderlag? Som bara tiden kan ge?

Det är naturligt att dröja med att nöjdförklara sig i kärlek.

Vad känner du, när du i tankarna seglar mot nöjdförklaringens strand? Vad överensstämmer med ditt »Livs Planer«? Vad är bra som det är i detta förhållande?

Kort sagt, vad är det i denna kärlek som gör dig lycklig?

Vad känner du när du i tankarna seglar mot andra stranden? Vad är det du inte vill? Vad strider mot ditt »Livs Planer?« Vad fattas i denna kärlek (som kanske ett annat förhållande skulle ge dig)? Vilka är svårigheterna, och vad talar för att de kanske inte låter sig övervinnas? Vilka »skuffelser« tycks du tvungen att uthärda?

Kort sagt, vad plågar dig i denna kärlek?

Och drivs denna kärlek av ett förrädiskt hopp om segrar, där du lidit gamla nederlag? Så att du kanske bara lider samma gamla nederlag igen, och upprepar det förflutna i stället för att minnas det?

Eftersom tvivlen är så plågsamma, försöker vi tysta dem, med andra ord nöjdförklara oss innan vi är säkra på att vi är nöjda. Det är lika med censur. »Allt tvivel var förräderi«, står det om den gängse attityden hos bolsjevikerna i en bok om Stalin jag just läser.

Kärlekens bolsjevism dödar den kärlek den tyckte sig skydda.

Detta om varför inte.

Det ironiska är att man egentligen är två i osäkerheten men bara en åt gången tvivlar (vanligtvis). Ty när du visar dina tvivel, förvandlas du till ett avlägset mål i din flickas ögon, och följaktligen glömmer hon alla nackdelarna med förhållandet till dig, alla »skuffelser« du utsatt henne för...

För att komma ihåg dem igen, om/när du slutar tvivla och hon känner sig säkrare på dig.

Och vice versa!

Jung var förtjust i uttrycket »det magnifika både/och«. Det förlorar vi lätt i kärlek om vi glömmer att vi är lika, att du är som jag.

»Det enda vi har är varandra /... /vi är ett dubbelskrik«, skrev Lars Forssell i en dikt en gång. Men jag upplever att vi är varandra.

Så också i de andra frågor du återkommer till.

Francesco Alberoni, »kärlekens professor«, har ett svar på frågan varför sex är starkast i skuggan, som jag tror är sant, och som för det andra gör den omständigheten tveklöst respektabel. Vad vi söker, säger Alberoni, är egentligen inte njutning utan förändring, förvandling. Om ett erotiskt förhållande tycks innehålla ett löfte om förändring, då inträder »det gudomliga eller det demoniska« i sexualiteten och gör den till en arena

... där vi ser en glimt av det underbara, det sällsamma, det spännande, det sublima, eller bara det annorlunda, det okända, en utmaning. (Francesco Alberoni: Erotik, Korpen, 1986).

Det är i skuggan, i det omedvetna, förvandlingens möjlighet döljer sig.

Fredrik tänker på detta i Sovande Venus. Han tänker att sex är kommunikation, mer än något annat, och tycker sig höra Den helige ande kommentera:

- Om du vill göra ett altare av lusten, sa Den helige ande, måste du offra stoltheten på det, och hon sin ödmjukhet, som hon är gömd bakom.

Ett förhållande har sin skugga (som är lika med mannens skugga, kvinnans skugga och deras förhållande till varandra). Och i förhållandets skugga döljer sig dess utvecklingsmöjligheter.

Det var Mikael, Fredriks vän i Sovande Venus, som sa att kvinnor vill dra ut förhållandet i persona men att lusten var starkare i skuggan.

Jag citerar:

Fredrik seglade med Mikael. Fin sikt över havet. Lätt bris, ett långt babordsslag utanför Singö. Ketchen styrde sig själv på den bogen, så perfekt balanserad var hon. Ursprungligen var hon väl det på styrbordsbogen också. Någonting hade hänt. Säkert kunde det förklaras, men mysterier som detta brydde sig Fredrik inte om, och det gjorde inte Mikael heller, något de konstaterade i förbigående. Livet vimlade av gåtfullheter; man bleve galen om man försökte begripa dem alla. I stället läste de högt för varandra ur Handbook to Higher Consciousness. Den boken beskrev sju medvetenhetscentra. En annan himlastege (som svarade mot de sju chakra, föreställde sig Fredrik). Han var fascinerad av det femte, som kallades Cornucopia Consciousness. Livet var ett ymnighetshorn (visade det sig, när man kom dit). När man inte var beroende av något särskilt, när man var öppen för vad som helst som hände, upptäckte man att vad som än hände var rätt (för antingen var det något man tyckte om, eller också gjorde det en uppmärksam på ett beroende man kunde göra om eller »uppgradera« (uplevel) till en preferens).

Sade boken, nämligen — och det var helt sant, tänkte Fredrik.

För ankar vid ön Garpen i solnedgången drack de vitt vin.
- Har du någon gång stirrat på solen? frågade Mikael.
- Nej, det tror jag inte.
- Ser du hur moderlig hon är! sa han.

Det syntes. Solen bultade rytmiskt som ett hjärta, slungande sin energi.

De drack. Månen gick upp. I det spegelblanka vattnet byttes guld mot silver.
- Jag känner mig som Freud, sa Fredrik.
- Hur känner man sig när man känner sig som Freud? frågade Mikael.
- Förvirrad! sa Fredrik. Man är ungefär tretton och har just återupptäckt skillnaden mellan könen!

Och han dök ifrån aktern och simmade ut i det silvriga vattnet. Sparkande silvriga kaskader, sjöng han (nej skrålade, för han kunde inte sjunga) Fädernas kyrka.

- Vad tänker man som Freud om skillnaden mellan könen? frågade Mikael, när Fredrik hade klättrat ombord igen och höll på att torka sig med något som i själva verket var resterna av Annikas vita morgonrock, som hon skänkt honom i avskedsgåva. Lukten av Annika var för längesedan borta.
- Att den är mycket stor och obegriplig. Man inser att man är tvungen att vara som Djävulen i kärlek. Nej, Freud insåg nog inte det sista, för han var en gentleman. Eller så skrev han bara inte om det, det är förstås också tänkbart.

Fredrik berättade för Mikael att han träffade Kristina igen. I princip tyckte han att om man ljög, om man levde med en hemlighet, skulle man leva ensam med den — men vad fan. Han kände för att prata, och Mikael skulle inte säga något till någon. Utom möjligen till Eva, och det gjorde ingenting. Han beskrev paradoxen: Nu gav honom Kristina både sin sinnlighet och sin ärlighet. Nu gav hon honom allt han saknat så häftigt då, och varför? Hon »älskade« honom inte nu! Vad det än var de gav varandra nu, kallade hon det inte kärlek — antagligen satte hon ingen etikett på det alls. Vad var då »kärlek«, inom citationstecken? Någonting båda upplevde bara den korta period som för kvinnan var slutet på början och för mannen början till slutet?

- Kvinnor drar sig tillbaka när de älskar, sa Mikael. Det är egendomligt, men jag har känt det också. Jag tror inte kärlek är samma sak för kvinnor som för män, det är ett annorlunda existentiellt projekt. De spinner kokongen. Sen, när de känner sig säkra... safe, secure in the whole world's Lamb ...

Han knöt händerna för att få dem båda att tänka på den där filmen där Robert Mitchum spelade en ond predikant som hade LOVE and HATE tatuerat på knogarna. Det kändes inte alls irrelevant.

... så är det som om de försvann, tände av. De vill ha förbindelsen med en man men sen är det som om de kände sig tvungna att dra in den i persona. De avprivatiserar förhållandet, nästan. Men lusten är starkare i skuggan.

Det kändes rätt. Nu när deras förhållande var privat igen, var Kristina fri att älska Fredrik som Vargen.
- Ja! Lusten är skuggig! LUSTEN ÄR SKUGGIG! ropade han rusigt ut i den mörknande natten, förtjust i ekot. Jag är inte övertygad om det, fortsatte han, men det kan vara för att jag är RÄDD FÖR SANNINGEN. Jag tror inte det är sanningen, jag VILL inte tro det för det vore FÖRSKRÄCKLIGT!

Mikael sa:
- Kvinnor låtsas, för sig själva också, att de vill ha löften, band, gemensamhetsliv mycket mer än de gör. De låtsas kärlek. Män låtsas kåthet.

Låtsades män kåthet? Det tvivlade Fredrik på, men han ville inte förstöra den vackra symmetrin i Mikaels tanke. De drack tysta. Han tänkte på sitt projekt, skrivandet. Där »försvann« han, ingen tvekan om det, försåvitt det gällde Monika. Hennes uppgift var bara att komma in med smultron på ett grässtrå (eller vara grässtrået, kanske, för hans tankars smultron). För hans skrivande var hon som person perifer. Han »försvann« för sig själv också på ett sätt — det var egendomligt, men svårigheterna förändrade ingenting. Hans skrivbord (denna bekväma arbetsplats han gjort åt sig »med enkla medel«, som hans far hade sagt) kändes nu som en plats där kalla, vilda vindar blåste — men varenda morgon drogs han i alla fall dit, ivrigt. Han hade förlorat hoppet om att skriva en bok som dög att ge ut. Hans tänkande hade fragmenterats. Hans kärleksteori var knappast tillräckligt bra, eftersom inte ens hans själv, som åtminstone borde begripa den (och ibland tvivlade han på att han gjorde det) förmådde praktisera den, leva utifrån den. Hans upplevelser i skrivandet förvirrade honom — vad var detta med att vara Guds experimentråtta, till exempel? Han brottades med ett pussel som antagligen inte gick att lägga. Och allt detta till trots var han om morgnarna alltid ivrig (synonymer: otålig, entusiastisk, brinnande — ja allt det) att fortsätta, att återgå till en uppgift som nu kändes alltigenom irrationell. Skrivandet var inte ens ett nöje (bortsett från dessa oregelbundet återkommande upplevelser som experimentråtta, när han kände sig i kontakt med ... vad det nu var).

Men allt detta gjorde ingen skillnad för henne, för Monika? Det var ingenting hon tvingades anpassa sig till, hon förlorade ingenting — eller gjorde hon?

Antagligen kände hos sig plågad av Fredriks tvivel. »För mig är det enkelt«, hade hon sagt dagen innan. »Jag bara vet att det är du och jag.« Hon visste att Fredrik inte kände samma bekymmersfria, okomplicerade samhörighet med henne. Kanske det fick henne att känna sig som om hon var i en existentiell väntsal, fast där var vackert — en väntsal med hästar, musik, tigerliljor. Och var hon kåtare beroende på osäkerheten och dess »skuggiga« lustar? Han tänkte på sista gången. Han tog Monika bakifrån och viskade en fantasi i hennes öra. En annan kvinna på gården, en okänd. Monika såg att de drogs till varandra, den okända kvinnan och han...

Den fantasin kåtade upp Monika, ingen tvekan om det. Sommarnattens lukter drev in genom det öppna fönstret. En råbock skällde hest. Fredrik kände sig ensam.

Mikael tycks som en självklarhet prioritera lusten. Fredrik tänker inte på det. Det tycks vara lika självklart för honom (även om en annan aspekt också har förändrats: de har det lugnt nu, Kristina och han; hon tycks nöjd). Om Mikael har rätt prioriterar kvinnor persona, »gemenskapslivet«, med något av samma självklarhet, utan att tänka på det. Och både han och Fredrik tycks uppfatta aspekterna som svårförenliga.

När Fredrik tycker att detta är »förskräckligt« syftar han på den svårförenligheten... samtidigt som det gör honom munter att han har kringgått den just nu.

När du zoomar in på just den frågan, H., fäster du uppmärksamheten på en brist i Sovande Venus, i vart fall om man vill dra ut ett kärleksrecept ur boken. Fredrik, 37, 38, 39 problematiserar olika aspekter av kärleken, men han löser inte problemen, i vart fall inte detta.

Det var bland annat därför det var nödvändigt att förvandla boken till en roman. Den har en fortsättning, Hägring, som fördjupar kartläggningen av Fredriks polygama liv med två kvinnor, Monika och Kristina.

En tredje bok fattas. Om den skrevs skulle den handla om att Fredrik stannar hos Monika och upptäcker (förutom åtskilligt annat) hur man »drar ut erotiken i skuggan« i ett monogamt liv. Men den boken kommer nog aldrig att bli skriven, ty lycka är alldeles för svårt att gestalta i en roman; det är helt enkelt ett »otacksamt ämne«.

I stället har jag skrivit Kärleksboken, som kommenterar frågorna i Sovande Venus och åtskilliga romaner, skrivna av andra.

Att integrera konflikten mellan skuggan och persona är som att ge kejsaren vad kejsaren tillhör — och Gud resten.

Jung hävdade som du kanske vet att kreativ förändring sker genom samspelet mellan motsatser, på villkor att de är i jämvikt, att de ses som »jämlikar«. Det var en av de centrala aspekterna i det där »magnifika både/och«.

Det sägs att kvinnor inte vill älska förrän de har pratat (efter samtalet, med andra ord) och att män inte vill prata förrän de har älskat (efter samlaget, med andra ord). Det är lätt att tänka sig en utveckling som båda förlorar på: makarna varken pratar eller älskar. Tyvärr tycks den inte vara sällsynt.

Det är också lätt att se, åtminstone utifrån sett, att detta är onödigt, ett slöseri med livsmöjligheter, eftersom båda egentligen vill både prata och älska. Prata djupt och älska starkt, bådadera »med fullt tryck«.

Men det förutsätter avcensurering.

Att göra upp med det jag kallade »kärlekens bolsjevism« är en central aspekt av denna. En annan är att frigöra sig från könsrollerna... varvid psykodramat visar sig vara ett förträffligt arbetsredskap, alldeles som Fredrik misstänker i Sovande Venus, men inte vet säkert, eftersom han bara har börjat begagna det.

Upp