Claes Janssens hemsida    
  Hem > Öppna brev > Öppna brev 2  
 

Öppna brev 2

En brevväxling (»mejlväxling«) börjar. H. har ett sätt att citera mina brev ordagrant och varva utdragen med sina svar. Det möjliggörs naturligtvis av datorerna. Jag har behållit skrivsättet eftersom det känns bra. I själva verket medvetandegör det en brist, som jag alltid känt i brevväxling: den dubbla frustrationen att inte få svar på allt, och att inte heller själv vara säker på att ha lyckats svara på allt.

Ett slags känslomässig noggrannhet är det, upplever jag.

FRÅN H. 040811.

»Kära H.

Jag hoppas du uppskattar att jag har gett dig just denna initial.«

Det gör jag! H. är en av mina favoritromankaraktärer.

H. kommenterar vad jag skrev om projekt och fakticiteter.

Man kan säga att Fyrarummaren behandlar människans dubbla verklighet som fakticitet (NEJ) och som projekt (JA) och spänningen mellan dessa aspekter.

Jag är dels en fakticitet, representerad av mina existerande »identitetsrekvisita«, som jag (autentiskt eller inautentiskt) nöjdförklarat mig med och försvarar (NEJ) dels en uppsättning projekt, det vill säga avsikter (JA). Om jag förverkligar dem, förvandlar sig projekten till fakticiteter.

»Att vara ung var för djävligt«, tyckte Hjalmar Söderberg. Om han brytt sig om att förklara varför, kunde han ha sagt något om att det ogjorda, det oupplevda, de osäkra möjligheterna - kort sagt projekten - brände och drog. »Spermatrycket« kallades det bland unga män (och givet, alla flickorna, som man inte varit ihop med, var en aspekt av möjligheterna). Men egentligen var det ett »livstryck«.

Det där är mycket bra. Det blir så tydligt när man spaltar upp det i projekt och fakticiteter. »Spermatrycket« är en suverän term. Jag kan ha fastnat i att jag vill ha … ja, »fria vägar ut, kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet«.

Jag är RÄDD för nöjdheten, för att jag ser så många fastna i en falsk version av den. Av nån anledning är det bara det »vilda« som har haft relevans för mej (min dröm har varit att bara leva i JA+, som Dean Moriarty i boken du inte gillar, On the road) för att det är där jag har njutit som mest, när världen öppnar sej som en mussla och man ser pärlan men man har inte tagit den än …, men det »vilda«, möjligheterna, projekten, pärlan, FINNS ju inte, annat än som föreställning. Det är nog väldigt ansträngande att leva mer i sina föreställningar än i det man har. Det »drar ut« uppmärksamheten så att man måste fokusera dels på allt som kan ligga framför en, allt det ogjorda, alla dom okyssta, och dels fokusera på ens liv här och nu. Det blir för lite kraft på varje enskild punkt. Det är inautentiskt att lura sej själv att det är roligare att titta på pärlan än att ta den, beundra den, lägga den till samlingen och sen försöka hitta en ny.

Om jag kan förskjuta tyngdpunkten lite mer »hitåt«, mot min existens som den är och det jag kan nöjdförklara mej med (några saker är det allt), får jag nog mer kraft, eller mer koncentrerad, riktad kraft, mot både min tillvaro här och nu och mot mina projekt (som då blir färre och därmed mer väldefinierade).

Jag förstår mer och mer, efter den text jag skrev om mej och M. (och jag läser om din underbara Personlig dialektik nu, har gjort det dom senaste dagarna; det har gett några aha-upplevelser, små genombrott), att jag så att säga hade samlat på mej nya data under åren och att dessa samlade data visade att ett liv tillsammans inte längre var det bästa alternativet. Men eftersom datainsamlingen var så utdragen i tiden noterade jag inte den stora skillnaden mot det som hade varit; min uppfattning om oss tillsammans härrörde från ett annat liv, från en tillvaro då jag inte hade den samlade informationen jag nu fått. Eftersom glappet mellan min bild av oss och det vi faktiskt hade till slut blev så stort, och jag ändå inte ville erkänna det, började glappet med mej som exekutor ställa till med stort rabalder. Skandal efter skandal. Det var straffet för att jag inte fullföljt min skyldighet att beakta alla nya data som inkommit och försökte »hålla kvar en tid som inte längre finns, hålla kvar dej och mej«. Jag förstår av fyrarummaren att man inte kan vara i NEJ- hur länge som helst, inte om man har nån sorts outsiderpreferens i alla fall. Till slut knuffas man ut i förvirringen när existensen inte längre står ut med ens lögn …

»den text jag skrev….« : se länken En kärlekshistoria.

Vi sparade kanske gamla nöjdheter och trodde dom var nya. Och projekten, tvivlen … allt det pekade för mej på en väg bort från oss. Det är först nu, kanske först i kväll, som jag ser och VÅGAR se det. Vi hade en hel del autentiska »pärlor« att trä på vårt kärleksband, att vara nöjda och tillfreds med, men det »vilda« som jag såg i horisonten var inte vi, det var nästan alltid nåt annat. Jag trodde att det var ett systemfel hos mej och gjorde allt för att tysta det (kärleksbolsjevism!). Men, som jag läser i Personlig dialektik, när ett förhållningssätt drivs för hårt slungas det tillbaka och blir sin motsats. Det var ju vad som hände, även om inte mitt korta brev som du här har svarat på beskriver det. Och även om M. var bra på att vara nöjd måste nåt ha föranlett hennes plötsliga försvinnande. Kanske hade hon i tysthet drivit sin tvåsamhetstanke för långt, och affären med den andre blev reaktionen?

Varför, frågar du, seglade den där kungen fram och tillbaka?

När ett mål är avlägset överväger fördelarna, när vi tänker på det. I närheten av målet kommer vi att tänka på nackdelarna.

Mycket bra! För när man är långt bort SER man faktiskt inte hur målet ser ut, så man får gissa. Och det är roligare att gissa ett härligt, skönt mål; man har råd med det, eftersom det är ofarligt att gissa.

Frågan varför? tycks förutsätta att det är något fel med att segla fram och tillbaka, med själva obeslutsamheten.

Ja, om man fastnar i den: Ju mer man seglar fram och åter, desto mer press sätter man på sej själv att valet ska bli rätt, »nu när jag har funderat så mycket«; beslutsunderlaget torde vara så gediget, tycker man, att om det inte blir rätt nu blir det aldrig det. Och med den pressen att det ska bli så jävla rätt, nu när man fått sån betänketid, ökar risken att man ser en massa fel i stället, så att det blir fel vad man än väljer … en riktig lose-lose-situation.

Men kanske är tricket att låta seglandet pågå, utan ty åtföljande press att göra ett perfekt val. För det är den växande pressen som gör att man inte vågar välja ett alternativ. Om man låter sej själv och seglandet vara i fred kanske valet kommer naturligt. Seglandet blir nervöst, tvångsmässigt, om man kräver ett korrekt och snabbt val. Man fastnar i seglandet och ju mer man vill komma i land desto svårare blir det. Rättare sagt: JAG gör det ibland, fastnar.

Vad betyder detta: »Nej, det står skrivet att den som tvivlar alltid ska sluta med att (1), han ska sluta med att låta den sak falla, som är (2) för hans tvivel«?

  1. undlade = underlåta
  2. Genstand = föremål

Vad känner du, när du i tankarna seglar mot nöjdförklaringens strand? Vad överensstämmer med ditt »Livs Planer«? Vad är bra som det är i detta förhållande? Kort sagt, vad är det i denna kärlek som gör dig lycklig?

Det som gjorde mej lycklig i den kärleken var känslan av djup gemenskap, att vi trots att vi var mycket olika passade så bra ihop, kompletterade varandra, där var en spänning, hennes mörka var mitt ljusa och tvärtom (»jag är det svaga i din styrka, jag är allt du önskar och vill bort från«), men det gjorde att vi drogs till varandra i stället för att stötas bort. Och att hon respekterade mej och mitt liv och ofta lät mej vara när jag ville det. Och att viktiga sektorer av våra själar överensstämde; vi var på flera sätt mycket lika, och vi var lika på »rätt« områden och olika på »rätt« områden för att en kärleksspänning skulle uppstå. Till exempel: hennes stolthet och raka rygg gjorde mej lycklig för att jag inte hade varken det ena eller det andra. Och min spontanitet och livsglädje gjorde, tror jag, henne lycklig, för att hon var mer dämpad. Och så vidare. Och känslan av att vi var två av dom få som ser igenom bluffmakeriet, samhällsspektaklet, skådespelet, och att vi gjorde det tillsammans. Och att hon bjöd motstånd, hennes styrka och uppriktighet mot sej själv och mot andra. Hon var på många sätt så som jag ville vara, men inte kunde. Och hon var vacker, det tyckte andra också, och det gjorde mej stolt.

Jag fick en känsla av att vara utvald när det var som bäst med M., att hon var till mej av himlen sänd.

Vad känner du när du i tankarna seglar mot andra stranden? Vad är det du inte vill? Vad strider mot ditt »Livs Planer?« Kort sagt, vad plågar dig i denna kärlek?

Det som plågade mej var att jag tänkte på andra flickor, vilket är normalt, men till och från drömde jag drömmar som konsekvent pekade på andra alternativ, tänkta och verkliga, med sån intensitet att det inte kändes normalt för ett lyckligt förhållande. Det plågade mej också att det ibland kändes låst, inte så »vilt«, det fanns tidvis varken horisonter eller särskilt mycket att vara nöjd och lugn med. Det plågade mej att vi rullade skuldbollar mellan oss fast vi aldrig skulle göra det, att en var sur och den andre försökte muntra upp bara för att byta roller en stund senare. Det plågade mej att hon ville vara med mej mer än vad jag ville vara med henne.

Mest av allt plågade »filmvisningarna« mej: hur jag, när jag var lycklig med M., för min inre syn såg alla möjligheter i ett liv utan henne spelas upp på ett mycket övertygande sätt, varpå jag såg till att göra henne olycklig - bara för att se film nummer två, som visade allt vackert vi hade gjort och allt vackert vi kunde komma att göra tillsammans, varpå Den Stora Räddningsaktionen med full kraft sattes in. Jag försökte strypa biografmaskinisten. Det gick sisådär; jo, det gick bra ett tag på slutet, men sen stack hon.

Och drivs denna kärlek av ett förrädiskt hopp om segrar, där du lidit gamla nederlag? Så att du kanske bara lider samma gamla nederlag igen, och upprepar det förflutna i stället för att minnas det?

Jag tror inte det. Jag har ju bara upplevt ett förhållande tidigare, och det genomled jag utan större engagemang. Skuldbollarna har jag och mamma i och för sej bollat fram och tillbaka genom åren, och jag kan minnas hur jag förr i tiden kunde försöka muntra upp henne (surande) på samma sätt, efter att ha varit nonchalant på ungefär samma sätt. Så det är ett beteende som går igen. Men i stora drag kan jag inte se några gamla nederlag som återupprepades i mitt förhållande med M.

Kärlekens bolsjevism dödar den kärlek den tyckte sig skydda.

Suveränt! Jag måste tillåta mej att tvivla, för om jag försöker svälja ett tvivel vilket som helst innan det är färdigtuggat växer det sej stort och äckligt, det blir fel, går inte att svälja, jag måste spotta ut det. Och då kan jag inte få nån näring från det. Eller nåt. Du är bättre på målande liknelser, ha ha …

Det ironiska är att man egentligen är två i osäkerheten men bara en åt gången tvivlar (vanligtvis).

Ja, precis. Det kommer alltid tillbaka till det, att när en seglar bort seglar den andra efter, ivrig att komma ifatt, varpå den som seglar bort känner sej jagad; han ville ju bara vara i fred ett tag. »Växelvis går kärleken, balans är vad den strävar, vad är det mänskan vill?«

Det är i skuggan, i det omedvetna, förvandlingens möjlighet döljer sig.

Ja! Det är kanske därför tanken på sex med främlingar är så vanlig, för att det automatiskt innehåller nånting skuggigt, okänt?

Om du vill göra ett altare av lusten, sa Den helige ande, måste du offra stoltheten på det, och hon sin ödmjukhet, som hon är gömd bakom.

Fast hos oss var det jag som hade mest ödmjukhet och hon som hade mest stolthet.

Jag prioriterade väl inte lusten, men jag ville så gärna ha det skuggiga kvar, det mörka och okända. Men precis som Mikael säger drog hon, upplevde jag det, jag kanske var medskyldig, ut relationen i persona. Fast hon klarade av att återgå till det skuggiga när vi hade sex. Jag hade svårare att pendla. Jag ville ha det lite småskuggigt mest hela tiden, för att det skulle kännas levande. Hon verkade tycka om en trygg personatillvaro med mej, jag drogs med utan att märka det riktigt. Och eftersom jag inte klarade av omställningen i erotiken utan var kvar i ett personaaktigt förhållande blev sex inte lika starkt för mej som för henne, som lyckades »skugga« sexet på beställning. Kan det stämma?

Naturligtvis kom min lust tillbaka när jag inte längre »älskade« M. Förresten sa min M. också att hon bara VISSTE att det var hon och jag. Hon märkte nog min osäkerhet. Det är väldigt oskuggigt att vara så tvärsäker som hon, kan jag tänka. Det blir som en stor strålkastare över alltihop när man säger sej vara så säker. »JAG har inga tvivel. Har DU?«, typ. Det skrämde mej lite. Hon plågades till slut av min osäkerhet, som blev förvriden och konstig när jag bolsjevistiskt undertryckte den med löften och bindningar.

Jag vill läsa Hägring! Jag har tänkt mycket på polygami och har tyckt att det låter som ett bra alternativ under rätt förhållanden, men när den tanken sipprade fram märkte jag hur M. var beredd att hugga, sårad, så jag fick censurera det.

M. lyckades ju dra ut erotiken i skuggan. Men inte jag.

Vi med våra delvis omvända könsroller … det är svårt att applicera könsrelaterade teorier på ett sånt förhållande; jag menar, hon var mycket moderlig ibland, vårdande, tröstande, lugnande, allt det där, men i grund och botten var hon mer »manlig« än jag. Det var jag som ville prata innan jag älskade, hon som ville älska innan hon pratade. Men det är ju också ett slags könsroller. Förresten sa hon ofta att hon tyckte jag var en riktig man. Jag begrep aldrig vad hon menade.

Kärlekens bolsjevism har jag förstått innebörden av nu; det var en mycket värdefull insikt. Den är applicerbar här och var i existensen. Men hur frigör man sej från könsroller? Jag vill läsa om hur Fredrik använder psykodramat och vad som händer med könsrollerna då.

Och så vill jag tacka dej, Claes, för att du delar med dej av allt det här till mej. Det här sätter igång mitt tänkande; dina texter är en katalysator för mina egna kärlekstankars utveckling.

TILL H. 040811

Tack för ditt svar på mitt Öppna brev. Det verkar som vi var engagerade i ett gemensamt, högst spännande projekt - för jag utgår ifrån att du har tänkt dig att jag ska lägga ut ditt svar på min sajt?

Dels vill jag då först förvissa mig om detta, dels fråga hur du tycker vi ska göra med ditt dokument, »om dej och mej«, som beskriver en kärlekshistoria. Det är för långt för att läggas ut som det är, men det är värdefullt, så något tycker jag vi ska göra. Jag ser alternativen 1) att du redigerar i syfte att förkorta eller 2) att jag gör det och skickar ett förslag till dig.

Åtföljt av den här kommentaren, som jag just stod i begrepp att skicka.

H.

Jag har läst din skrift med stort utbyte. Den har inget namn, så låt mig börja med att föreslå ett: En kärlekshistoria.

Jag hittar massor av pregnanta formuleringar och bilder.

ett lustens raster över tillvaron
vintrar brukar vara svarta hål för mej
att lyfta oss själva upp till oss själva
stenen i skon
svajig kärlek
stöta bort/dra tillbaka-syndromet, en kärlekens influensa
»Allt är mitt fel« är den pseudo-storsintes valspråk.
Solen skrek.

»Om mitt liv hade en stark dramaturgi /…/spelade det nästan ingen roll om det var lyckligt eller olyckligt (så är det än i dag).«

Det där fick mig att associera till en tanke av Sven Lindqvist, som jag själv använt som utgångspunkt i en oavslutad framställning. Jag bifogar några citat, hämtade ur samlingen Livstidsmänniskan.

Min första association annars var till hur vi i det militära, när vi marscherade eller förflyttade oss på annat sätt (taktfast sprang, ålade i terrängen och allt vad vi gjorde) ideligen sa till varandra: Håll avståndet! När vi inte tänkte på det kom vi för nära. Ulla, som är lågstadielärare, sa att det var samma sak med barnen, när hon gick någonstans med dem. Ideligen måste hon påminna dem: Håll avståndet!

I kärleken tycks den där naturliga men olycksaliga benägenheten att komma för nära uppfattas som något moraliskt högtstående, så att man till råga på allt känner sig ädel när man gör det men, som du skriver, »djävulskt självisk« om man så bara tar sig friheten att tänka något som ifrågasätter förhållandet.

Det där är väl det genomgående temat i En kärlekshistoria, och du belyser det med åtskilliga pregnanta iakttagelser. Gång på gång upptäcker du - eller ni båda? - att den levande kärleken växer med ökat avstånd och omvänt, att den för stora närheten (definierad som löftena, banden, rollspelet, censuren) frustrerar. Och gång på gång kan ni inte låta bli att skapa ännu mer av denna frustrerande närhet i stället för att »hålla avståndet«, ungefär lika med bygga in mer ensamhet, mer oberoende, i tvåsamheten.

Man skulle behöva två ord för både närhet och avstånd, för det goda avståndet åtföljs ju av en upplevd känslomässig närhet och den dåliga närheten av ett känslomässigt avstånd.

Nu försöker jag behandla En kärlekshistoria som text, vilket egentligen är det enda sätt jag kan kommentera den på om jag vill … just det: hålla avståndet! Ty även i det erfarenhetsutbyte vi har börjat med, du och jag, är ju detta tillrådligt. Jag vill kommentera din text för att visa hur mycket jag uppskattar förtroendet att ha fått läsa den, och att den inspirerar mig, men jag vill avhålla mig från att ha synpunkter på ditt liv eller tyckas ha det.

Din text uppfattar jag som ett oskattbart råmaterial du kan använda på olika sätt, däribland med tiden (när du får tillräckligt avstånd till det!) till en bok. Jag tycker mig se olika uppslag till hur det kan utvidgas. I princip sker ju utvidgningen (som kan och bör ske i etapper och tillåtas ta lång tid) genom att man återvänder till några scener, som har starkare dragningskraft på minnet än andra, och detaljförstorar dem.

Ett användningssätt som känns spännande vore om du gav texten till M. och ni använde den som diskussionsunderlag i syfte att se om ni kan enas om en gemensam berättelse.

Oavsett hur ert förhållande utvecklas är ni ju vad jag kan förstå »on speaking terms«. Och en brist i vår samlade förståelse av kärleken är att nästan alla kärleksskildringar (kanske alla, undantagslöst) har skrivits av den ena i stället för av båda i dialog. Då skulle titeln »om dej o mej« som du har gett dokumentet kännas höggradigt berättigad. Och just eftersom förhållandet inte har nått sitt definitiva avslut kanske ni båda har energi till ett dylikt projekt (som förstås är rätt krävande, existentiellt sett, då det förutsätter att ni båda kan leva med öppna, provisoriska definitioner av er själva).

Jag hade inte mer än lagt ifrån mig detta svar i tanke att det var färdigt, förrän jag slogs av det orealistiska i den sistnämnda idén. Om en man och en kvinna alls kan enas om en gemensam berättelse om sin kärlekshistoria, varför skall de då stiga ur den? Omvänt, det kanske starkaste skälet för att bryta är att man (lika med den ena eller båda två) vill rädda sin själ. »Jag har talat och räddat min själ«, lyder ett klassiskt latinskt citat. Man vill rädda sin självförståelse, som hotar att gå förlorad i tvåsamhetens turbulens.

»Den första kärleken, så söt som socker kan den vara…« Frestelsen att gå in i den andras bild har all kärlekens sötma. Nära nog oemotståndlig är den.

Nästa natts drömmar tycktes handla om texters sprängkraft visavis liv, livs sprängkraft visavis texter.

Jag vaknade och såg en alternativ idé. Den unge mannen, som vi kan kalla H., får idén till projektet ifråga, att enas om den gemensamma berättelsen. Hans omedelbara reaktion är ångest vid tanken på M:s reaktion, om/när hon får läsa En kärlekshistoria. Han räds hennes vrede och upplever att den någonstans är berättigad. Han har ju censurerat, inte alltid varit ärlig.

Han får idén att välja ut några scener och skriva om dem så som han tror att de skulle ha sett ut , om M. hade skrivit dem.

Han försöker. Det är svårt att börja. Men när han väl kommit upp i varv går det överraskande bra.

Detta kan hon inte vägra att läsa och tycker något om, känner han. Han ber henne ju rätta hans bild av henne.

Han märker att nu är han igång med något som verkligen kan bli en spännande bok. »Kampen om berättelsen« är dess arbetsnamn. Hur det går med själva förhållandet är förstås inte likgiltigt för H., men hans prioriteringar har förändrats. Den avgörande frågan är nu hur det går med den gemensamma berättelsen. Att arbetet på den fortskrider. Om de är oense om något, han och M. (och egendomligt vore väl annat) är principen densamma som i dialogen mellan censurvänner och outsiders: att försöka bli ense om vad de inte är ense om.

Han ser att det är ett slags forskningsprojekt han är engagerad i. Han har aldrig tänkt på sig själv som forskare. Förvisso saknar han erfarenhet, men kanske inte fallenhet? Och han har ju skaffat sig en handledare, C.J., som har alla önskvärda kvalifikationer.

För övrigt märker han att saker börjar hända i förhållandet; det tycks vitaliseras av den förändrade prioriteringen, som frigör både honom och M. i samspelet. Nu gäller det för dem att stå emot frestelsen att frysa förhållandet i ett nytt status quo-läge, att försvara öppenheten, att välja ångesten i JA- hellre än ledan i NEJ-.

Jag återkommer med svar på ditt svar på Öppna brev.

Claes

TILL H. 040830

Tack för dina svar på mina kommentarer, H. Du har ett sätt att returnera vad jag skriver, omformulerat, som visar att du förstått precis. Många gånger är dina formuleringar förresten träffsäkra i sig. Då känns det som om en stereoeffekt uppkom.

Du skriver om avvägningen fakticiteter/projekt:

Om jag kan förskjuta tyngdpunkten lite mer »hitåt«, mot min existens som den är och det jag kan nöjdförklara mej med (några saker är det allt), får jag nog mer kraft, eller mer koncentrerad, riktad kraft, mot både min tillvaro här och nu och mot mina projekt (som då blir färre och därmed mer väldefinierade).

Ja. Så gott som säkert är det så. Så här i långt efteråtperspektiv tycker jag avvägningen Nöjdhet/Inspiration var min främsta upptäckt i Personlig dialektik, svaret på frågan: Hur blir outsidern en integrerad outsider?

NÖJDHET
Nu. Jag är. Fakticiteter.

INSPIRATION/FÖRNYELSE
I morgon, nästa år: framtiden. Jag vill (göra, uppleva, bli). Projekt.

CENSUR
Igår, förra året: dåtiden. Jag var.

FÖRVIRRING
… det kaos som uppkommer om/när jag inte får ihop bitarna, då, nu och sedan.

En man upptäckte när han föreställde sig sin drömda framtid att ingenting han gjorde nu var ägnat att leda till denna framtids förverkligande.

… utan ty åtföljande press att göra ett perfekt val.

Det perfekta valet existerar inte. Dels eftersom ingenting är perfekt. Men dels och i synnerhet eftersom livet inte ger oss någon återkoppling. Om du går åt vänster i ett vägskäl får du aldrig veta vad som skulle ha hänt om du i stället hade gått åt höger. Apropå sitt sökande efter den perfekta kvinnan skrev Arthur Koestler i sin självbiografi: »The diagnosis is clear. A condition called absolutitis.«

Men »relativitis« är å andra sidan inte heller önskvärt.

I själva verket är varje ögonblick i människans liv en avvägning mellan då, nu och sedan. Och vi hittar aldrig den perfekta jämvikten.

PLEASE UNDERSTAND, I NEVER HAD THE SECRET CHART
TO GET ME TO THE HEART
OF THIS OR ANY OTHER MATTER

… som Leonard Cohen sjunger (men det är sant, Fyrarummaren kommer åtminstone i närheten).

Jag får aldrig veta vad som hade hänt om jag hade blivit kvar hos någon av »dom tio«, de där kärlekarna jag bröt med…

… men när jag tänker på vad som fattades med var och en och de galenskaper jag inte sa ja till känner jag mig glad att jag inte sa ja till dem…

… men, återigen, kanske hade något hänt i dessa förhållanden, något av dem, om jag stannat i det, just därför att jag stannat …

I kärlekens början är det naturligt att segla fram och tillbaka, inte bara en natt som kung Kristian men gång på gång.

Och du befinner dig, kära H., alltjämt i kärlekens början. Detta sett i perspektivet av ett liv, inte ett enda förhållande. Och du kommer väl att göra det åtskilliga år än. Gränsdragningen mellan dessa skeden är naturligtvis godtycklig eller rättare sagt personlig, beroende på vad som händer och hur du förhåller dig till det.

… men till och från drömde jag drömmar som konsekvent pekade på andra alternativ, tänkta och verkliga…

Jag funderar på om inte dessa drömmar om andra flickor är anima-drömmar.

Jag förstod egentligen aldrig på djupet vad Jung menade med anima förrän jag drömde en serie återkomster. Det var återkomster till E., henne jag kallar min första kärlek. I drömmarna var vi inte bara sams igen, vi upplevde en kärlek jag aldrig känt i verkligheten. Det var inte erotiska drömmar, fast i en av de sista knullade vi i en rännsten. Regnet öste ner, men i rännstenen var vattnet alldeles klart. Jag bredde ut hennes regnkappa att ligga på. Jag kände igen den regnkappan när jag vaknade; hon hade den på sig på en bild jag tog på en ö i sjön L. Den gesten var i drömmen effektivt beskyddande, ett uttryck för den djupaste ömhet.

I verkligheten hade jag inte en tanke på att ens träffa E. igen, och detta stod alldeles klart för mig när jag vaknade, trots att jag mindes känslan i drömmen.

Därför uppfattade jag att det var anima, lika med min omedvetna kvinnlighet, jag integrerade mer och mer av i dessa drömmar. E. hade ursprungligen burit upp projektionen av anima för mig, som det brukar vara.

Skuldbollarna har jag och mamma i och för sej bollat fram och tillbaka genom åren, och jag kan minnas hur jag förr i tiden kunde försöka muntra upp henne (surande) på samma sätt, efter att ha varit nonchalant på ungefär samma sätt. Så det är ett beteende som går igen.

Just det. Det är detta avlägsna förflutna jag syftar på. Det är nederlagen i det som människor i kärleken försöker förvandla till segrar, vilket för det mesta (men inte alltid) åstadkommer att de upprepar dem i stället. Nytt vin i gamla läglar.

Fast hos oss var det jag som hade mest ödmjukhet och hon som hade mest stolthet. Vad säger Den helige ande om det lustaltaret?

Ja, vad säger Den helige ande? Fråga själv! Vi kan tala med dessa arketyper. Med Gud och Djävulen också. Hur det är med Jesus vet jag inte så noga av personlig erfarenhet; jag har ett starkt Jesus-motstånd. Men säkert kan vi tala med Jesus också, om vi vill.

Har du förresten läst min bok Försvar för Djävulen? (Slutsåld: sök på bibliotek eller i antikvariat!)

Jag gjorde kanske för mycket av könsrollsspelet i Skratta med Gud och Hägring och uppmärksammade inte tillräckligt de andra mönstren man kan kalla »personlighetsroller«, som är väl så lätta att fastna i. Som du skriver:

Rollfördelningen hade varit att jag spelade den som försökte lätta upp stämningen, föreslå saker, muntra upp. Hon spelade rollen som den purkna, som reflexmässigt svarade »inget!« på min (i munter ton) fråga om vad som var fel. Dom här rollerna skavde, det gjorde ont.

Kanske var det för att Fredrik plågades så, när han upplevde sig tvungen att könsrolla, ungefär låtsas stark för att få kärlek. Kanske för att utbrytningen ur könsrollen var en av outsiderns uppgifter, som jag skrev i Personlig dialektik (och den jag själv uppfattade som den svåraste).

Den omvända situationen - den du beskriver som att M. var den starkare av er båda, att hon var stolt och du ödmjuk, ja, att det var hon som var den »manliga« av er, som stereotyperna ser ut - är i själva verket någorlunda vanlig, åtminstone bland outsiders. Antagligen just därför att outsiders inte passar in i de stereotypa könsrollerna. Kvinnliga outsiders är vildare och eller mer intellektuella (genomsnittligt sett) än sina censurerade systrar, manliga outsiders mer känsliga än sina censurerade bröder.

I Hägring rättar detta till sig något, särskilt genom att Lucie identifierar sig som den starkare i sitt förhållande med Tom.

Förresten sa min M. också att hon bara VISSTE att det var hon och jag. Hon märkte nog min osäkerhet. Det är väldigt oskuggigt att vara så tvärsäker som hon, kan jag tänka. Det blir som en stor strålkastare över alltihop när man säger sej vara så säker. »JAG har inga tvivel. Har DU?«, typ. Det skrämde mej lite. Hon plågades till slut av min osäkerhet, som blev förvriden och konstig när jag bolsjevistiskt undertryckte den med löften och bindningar.

Härligt ord det där, »oskuggigt«.

Du skriver att M. lyckades dra ut lusten i skuggan men att du inte lyckades med det. Har du lust att säga mer om det?

Till sist: Jag har aldrig sett en fotbollsmatch!

Nej, allra sist: Jag funderar för närvarande på förutsättningarna att systematiskt publicera och sälja mina böcker på nätet. Det ser ut att vara värt ett försök. I så fall börjar jag antagligen med Sovande Venus och Hägring.

Lev väl!

Claes

PS. Rubriken Öppna brev finns nu på claesjanssen.se, och det första av dem är utlagt.

FRÅN H. 040905

Tack för svaret! Trots ett sjukdomsfall i släkten som förmörkar varje dag blev jag riktigt inspirerad av ditt brev. Du kommer att märka vilken del som gjorde mej mest upphetsad.

»The diagnosis is clear. A condition called absolutitis.« Men 'relativitis' är å andra sidan inte heller önskvärt.

Skräcken för relativitis har drivit mej in i absolutitisfällan ... det miserabla varken/eller, ha ha!

PLEASE UNDERSTAND, I NEVER HAD THE SECRET CHART …

Eller:

FORGET YOUR PERFECT OFFERING
THERE IS A CRACK IN EVERYTHING
THAT'S HOW THE LIGHT GETS IN

som Cohen också sjunger.

... men, återigen, kanske hade något hänt i dessa förhållanden, något av dem, om jag stannat i det, just därför att jag stannat.

Det är väl därför man stannar, för att man tror att »nåt ska hända«. Jag inbillar mej att i dom allra flesta kärlekar som vi stannar i är väntan förgäves. Antingen är vi inte gjorda för varandra eller så lyckas vi inte knyta upp dom nödvändiga knutarna för att »bli för varann vad vi var tänkta att vara«. Men det är väl naturligt. Ingen har ju påstått att det är LÄTT att både hitta rätt älskling och därefter knyta upp alla knutar för att komma fram till denna älskling.

I kärlekens början är det naturligt att segla fram och tillbaka, inte bara en natt som kung Kristian men gång på gång.

Och du befinner dig, kära H., alltjämt i kärlekens början. Detta sett i perspektivet av ett liv, inte ett enda förhållande. Och du kommer väl att göra det åtskilliga år än. Gränsdragningen mellan dessa skeden är naturligtvis godtycklig eller rättare sagt personlig, beroende på vad som händer och hur du förhåller dig till det.

Och jag som trodde att den där »secret chart« faktiskt fanns där nånstans, och dessutom: jag trodde att många andra hade den. Men det är riktigt. Framför allt den sista kommentaren: hur jag förhåller mej till det som händer. Man kan ju genomgå sjuttielva förhållanden utan att lära sej ett skvatt, eller omvänt: plötsligt se sej själv med en bit av »the secret chart« i handen efter bara ett eller två förhållanden.

Jag funderar på om inte dessa drömmar om andra flickor är anima-drömmar.

Det här fick mej att haja till rejält. Det föranleder faktiskt en sidohistoria, ett stickspår, jag hoppas att utläggningen är okej. Den känns nödvändig, för den här historien har inverkat så mycket på mej.

I högstadiet, för sju--åtta år sen, var jag kär i en flicka i min klass. Jag var ett år yngre än alla i klassen och känslomässigt mycket omogen, så det fanns aldrig på kartan att jag ens skulle försöka lära känna henne ingående för att så småningom bli tillsammans med henne. Nåt sånt var helt främmande för mej, nånting skrämmande och fullständigt overkligt. Hon hette också M., fast ett annat namn. Jag kallar henne M.P. så att vi skiljer på flickorna.

Jag hade ett märkligt, drömlikt förhållande till henne. Hon kände mej bara ytligt, genom personan som exponerades i skolan. Vi pratade och hade roligt men just på personanivå. Jag träffade henne aldrig i privata sammanhang. Men jag var mycket kär, på avstånd, och mycket länge. Hon var vacker, men det var definitivt inte det jag var kär i. Det var nåt annat.

Vi hamnade i olika skolor efter högstadiet; då vidtog Förtrollningen. Efter nåt år i gymnasiet började jag drömma om henne igen. Drömmarna var nästan alltid mycket lyckliga, »vi upplevde en kärlek jag aldrig känt i verkligheten. Det var inte erotiska drömmar ...«, exakt så. Bara den djupaste själsliga förening. Natt efter natt. Och jag längtade. Jag gjorde nåt tafatt försök till kontakt efter ett tag, det rann ut i sanden. Jag fortsatte drömma.

Så träffade jag M., min M., och drömmarna om M.P. blev färre. Men dom kom tillbaka. Jag skrev faktiskt ett brev till henne förra sommaren där jag förklarade allt precis som det var och att jag gärna ville träffa henne för att se om det var en förlorad animakontakt jag sökte i henne, fast jag bakade in det i flera andra tänkta förklaringar, och dessutom tror jag inte hon vet vad jag menade med »animakontakt« (fast hon är intelligent på alla sätt och vis). Men hon svarade aldrig. Och jag fortsatte drömma. Dessutom inträffade några märkliga exempel på synkronicitet.

En gång, till exempel, hade jag programmerat videon att spela in Fotbollskväll; jag var bortrest. När jag kom hem hade en svensk deckare fastnat på bandet i stället. Jag tittade på den av nån anledning.

M.P. hade en biroll. Det var hennes första och sista skådespelarinsats nånsin. Jag tyckte det var ett tecken, det och att av alla människor jag känner har jag råkat på henne på stan i särklass flest gånger, trots att vi aldrig bott nära varandra och trots att Stockholm är rätt stort.

Hon hade och har en närmast MAGISK lyskraft. Hon är mer som en sagofigur än en människa av kött och blod. Jag har aldrig haft detaljerade sexuella fantasier om henne, bara »själsliga«, trots att hon som sagt är vacker.

Slutligen: Bland alla miljoner nummerupplysningssamtal jag expedierar fick jag för tre veckor sen en förfrågan på vem som är ägare av ett visst nummer. Det var givetvis M.P. som var ägare av det angivna numret. Det var andra gången på två år i yrket som nåt sånt har hänt mej. Det utlöste också en nothing to lose-känsla, så jag ringde henne. Hon var vänlig och tillmötesgående. Jag berättade om att jag hade drömt oproportionerligt många drömmar om henne i jämförelse med hur mycket jag tänkte på henne i vaket tillstånd, för det gjorde jag inte så värst ofta. Jag berättade om alla märkliga sammanträffanden. Jag ville gärna träffa henne åtminstone en gång bara för att se hur det skulle kännas. Hon sa att hon också tar allvarligt på drömmar och sammanträffanden och att hon förstod mej till fullo -- men att hon inte haft några motsvarande upplevelser med mej. Därför skulle det kännas obekvämt att träffa mej. Jag respekterade det och det kändes som en lättnad att ha avslutat den märkliga »relationen«.

Men bara några dar senare drömde jag om henne, igen, på samma sätt. Miljöerna skiftar men hon har alltid samma drag.

Och tack vare din underbart vackert skildrade dröm om E., jag känner igen känslan så på pricken!, förstår jag att det här på nåt sätt måste vara en anima som bara väntar på att integreras. Dom andra drömmarna om »alternativ« hade mer förbjuden karaktär, medan drömmarna om M.P. bara kändes heliga och okränkbara, höjda över allt trivialt (även om jag ofta var sjavig, orakad eller smutsig i dom).

Frågan är, om ovanstående är korrekt, varför hon blev bärare av min animaprojektion. Och frågan är också om drömmarna verkar integrerande av sej själv, eller om man måste »göra« nånting med dom.

Förresten har jag haft EN annan liknande dröm, om en helt annan människa. Det är märkligt, sjuttielva drömmar om M.P. och så denna enda. Den var ännu mer sagoliknande, och den identifierade jag direkt som en animadröm, eftersom jag just då läste om Jung. Men M.P.-drömmarna har jag varit osäker på.

Jag är inte bra på att vara koncis. Men hellre några rader för mycket än att jag glömmer nåt viktigt.

Den omvända situationen - den du beskriver som att M. var den starkare av er båda, att hon var stolt och du ödmjuk, ja, att det var hon som var den »manliga« av er, som stereotyperna ser ut - är i själva verket någorlunda vanlig, åtminstone bland outsiders. Antagligen just därför att outsiders inte passar in i de stereotypa könsrollerna. Kvinnliga outsiders är vildare och eller mer intellektuella (genomsnittligt sett) än sina censurerade systrar, manliga outsiders mer känsliga än sina censurerade bröder.

Mycket intressant påpekande. Det var alltså vår »outsiderighet« som föranledde dom omvända rollerna. Jag tyckte hennes outsiderdrag slipades bort allt eftersom ... dom är ju där i hennes kärna och kommer aldrig att försvinna, men i förhållandet till mej slipades dom bort och in kom i stället ett könsrollspel där hon verkade vilja att jag skulle vara (låtsas) stark och hon (låtsas) svag. Det var »avoutsiderifieringen« (dåligt ord, men jag saknar bättre) som var början till slutet för oss, tror jag baske mej. Därmed inte sagt att hon skulle ha svikit sitt sanna jag eller nåt sånt. It takes two to tango.

Du skriver att M. lyckades dra ut lusten i skuggan men att du inte lyckades med det. Har du lust att säga mer om det?

Ja, med risk för en ruggigt oskarp analys: Trots att vårt förhållande blev mer och mer rollspelande, mer persona, mindre skugga, lyckades hon »ställa om« när vi knullade. Då var alla roller upplösta för henne, uppfattade jag det som; jag var nånting »vilt« för henne, medan min lust hämmades av att jag störde mej på avmystifieringen av förhållandet i stort. Jag kunde inte ställa om; när vi hade sex var jag nånstans indignerad av att det inte alltid kunde vara så skuggigt, så vilt. Men för henne verkade det vara två skilda företeelser, livet och knullandet.

Till sist: Jag har aldrig sett en fotbollsmatch!

Då fick du kortet från Torino i alla fall!

Vad gör ni förresten på Fyrarummarkonferenserna? Jag blev nyfiken när du skrev om Sandhamnsresan i förra brevet. Jag kunde vara smörgåsnisse nästa gång det blir dags ...

Arrivederci!

H.

TILL H. 041010

Det svåraste var din önskan att vara med på nätverkets Sandhamnsmöte. Så jag börjar med det.

Drömmen om gemenskap. En ung flicka (inte lika ung som du, i tjugofemårsåldern) som var med, eftersom hon just anställts i Ander & Lindström AB (se www.andolin.com), uttryckte sin besvikelse. Det jag hörde var att hon saknade den gemenskap hon drömt sig i en samling outsiders.

Den finns inte. Inte där och, misstänker jag, ingen annanstans heller. Nätverket är en samling människor, mest organisationskonsulter, som vi har utbildat på Fyrarummarens handhavande och som kommunicerar denna i organisationer, vari de har uppdrag. Och medelåldern är rätt hög, mellan 40 och 50, gissar jag, över 40 i vart fall.

Jag känner mig väl till mods i sällskapet, men det brukar jag göra numera, i vart fall i sällskap där Fyrarummaren är känd. Men min avspändhet kanske förstärks av att jag vet att jag inte kan uteslutas ur detta.

Men en brist kommer jag att tänka på. Dessa personer har sökt sig till »mitt« nätverk i sin professionella roll, i sin egenskap av organisationskonsulter. Inget motsvarande nätverk existerar vartill man kan söka sig bara i sin egenskap av människa. Jag har inte gjort något försök att skapa det. Jag passar heller inte som »nätverksskötare«. Men Fyrarummaren skulle passa som gemensam kunskap i det, likaväl som i det existerande (som Ander & Lindström sköter).

Så om du vill vara med i ett nätverk med Fyrarummaren som gemensam nämnare antar jag att du blir tvungen att bygga upp det själv. Jag kan hjälpa dig med »råd och dåd«. Till att börja med, fantisera. Hur skulle du vilja att det såg ut?

FRÅN H. 041107

Claes,

Det här har dröjt. Min e-postleverantör kraschade för en tid sen och alla mina mejl raderades, däribland ditt senaste och mitt utkast till svar på det. Jag har väntat på att dom försvunna mejlen ska återskapas, men det verkar som att dom är borta för gott.

Jag minns fragment av det du skrev. Så jag svarar på det jag minns. Jag gillade verkligen att ha mejlväxlingen med dej; det är inget jag vill avbryta för ett raderat brevs skull.

Nej, jag trodde inte att era konferenser var ett forum för outsiders, även om jag trodde att där skulle vara fler av »din« sort (psykologer, författare, »visionärer«), än av konsulter och organisatörer. Men jag var nyfiken ändå, på hur Fyrarummaren sprids och vad den gör för nytta, och i vilken utsträckning den sprids utanför organisationer av olika slag, hur den sprids till den enskilde att tillämpas för privat bruk, så att säga; det är det som intresserar mej mest, även om den också har dramatiska (och lätt mätbara) effekter på organisationer och företag.

Ett nätverk för outsiders? Kan inåtvända förena sej med andra inåtvända i nätverk och sällskap? Hm. Tanken har kittlat mej förut, men när jag försöker tänka (jag är inte bra på att tänka! bättre på att känna) på hur det skulle se ut fastnar jag vid att »att vara outsider« är en för stor gemensam nämnare. Det är som att man befäster, och kanske koketterar med, sitt relativa utanförskap om man baserar ett nätverk på det och bara det.

Men jag känner en väldig inspiration och det pirrar i mej när jag smakar på möjligheten att många, eller många fler än i dag, skulle få åtminstone en »brief« kunskap om censurvänner/outsiders-konflikten. Det skulle förenkla så otroligt mycket, precis överallt. Jag är imponerad av att du inte känner en väldig frustration (fast det kanske du gör eller har gjort) över att ha nåt så viktigt att framföra, nåt som du vet skulle göra människors liv enklare och »svårigheter onödiga«, om det bara spreds i sin allra enklaste form. I stället ger du målmedvetet ut bok efter bok, kanske inte i det tysta, men få som inte är intresserade av psykologi vet vem du är och vad du har att säga. Det är jävligt synd.

Om censurvänner/outsiders-konflikten var allmän kunskap ... tja, det hade besparat mej ett antal rätt värdelösa år av vilsenhet. Jag har ändå klarat mej rätt bra. Det skulle som du har sagt säkert rädda liv här och där.

Problemet är att nästan alla känner igen konflikten, när jag nämner den, eller när jag i allmänna ordalag pratar om fyrarummaren. Men terminologin är okänd och dom jag pratar med saknar uttryck för att prata fritt om ämnena. Därför blir samtalen kantiga och med en känsla av att inte riktigt förstå varandra, trots att vi pratar om samma sak.

Jag bläddrar då och då i Personlig dialektik. Fastnar ofta vid avsnittet om »I ett (jag minns inte vilket ord du använder, »integrerat«, »autentiskt«, »ocensurerat«? nej, äsch, jag minns inte) ... samhälle«, där du ställer upp en vision av ett samhälle där man pratar _med_ varann, där man uppmuntras att uppmärksamma sina drömmar, där det inte är suspekt att vara inåtvänd en dag då och då, och där man inte skulle höra en trubadur sjunga om blommiga kalsonger på radion. Claes Janssen's dream, för att travestera Bob Dylan. Jag älskar verkligen det avsnittet. Det är fortfarande brännande aktuellt för det är hårda tider nu för dom med »fel« preferenser, hårdare än på 70-talet, föreställer jag mej.

Du hade också en fråga om skuggighet, om ett (rörigt) resonemang jag förde om M. och mej, hur jag stördes av att vår relation var relativt oskuggig, personaaktig, rollspelande, stel, och tog med mej frustrationen när vi hade sex, medan sex för henne verkade vara nåt väsensskilt från allt det andra, i stället för en kommentar, en förlängning av relationen i stort. Så hon gick liksom in i det skuggiga, farliga, spännande som på beställning, som hon behagade, medan jag irriterades av att hon inte var där jämt.

Men det där är historia. Samma dag som jag skrev klart berättelsen om henne och mej släppte det värsta, all tvekan och vånda (jag är i dag helt försonad med henne och tänker på henne med värme och respekt, utan olust eller saknad). Jag gick ur förvirringen, som varade en hel vår och en halv sommar, och in i en Inspiration utan dess like; augusti var ett varmt fuktigt rus; jag mådde så satans bra. Sen drabbades min lilla familj av en tragedi, morfar blev mycket sjuk och fick flyttas till ett sjukhem, men det är under kontroll nu och jag har hittat tillbaka till ett rätt konstant flyt; jag tror att allt fyrarummarläsande under sommaren har bidragit starkt till det. Jag går modigare in i förvirringen och med större tillförsikt, eftersom jag vet att det alltid finns en dörr ut på andra sidan, även om man inte ser den. Jag är djupt tacksam för att du har arbetat fram dom här modellerna och gjort dom lätta att tillämpa. Även om jag inte tänker på fyrarummaren som den är använder jag den omedvetet.

Det allra bästa rådet jag fått från dej, om jag läst det i en bok eller i ett mejl minns jag inte, det är att acceptera det jag känner, även om känslan föder olust och motvilja, även om jag vill skyffla bort den och märka den med »FELAKTIG«.

Claes, det här är den första hösten sen jag var liten som jag inte har blivit ledsen bara för att det är höst. Oktober och november brukar göra mej mycket nedstämd; ibland har nedstämdheten slagit över till ångest och sorg. Men jag har inte märkt nånting sånt i år.

Jag ser tre orsaker:

  1. Jag har lärt mej massor av kaoset i våras och i somras med M. Kanske blivit klokare och mera avspänd i största allmänhet.
  2. Jag lyssnar på mina drömmar, antecknar och försöker förstå så gott det går, känner av stämningar. Det gör att jag är rätt säker på hur jag »egentligen« mår när jag är förvirrad; det är bara att sova på saken så kommer svaret.
  3. Jag har börjat integrera kunskap jag fått från framför allt dina böcker och dina långa, underbara svar på allt jag frågat under sommaren. Den börjar sjunka in och bli en del av mej.

Så ... tack. Och jag läser gärna nya alster av dej, om du vill dela med dej.

TILL H. 041113

Händer det att försvunna mejl återskapas? Det har jag aldrig hört talas om. Det finns professionella återskapare, som jag antar är dyra. Men åt polisen tycks de ju kunna uträtta en hel del, att döma av »pastorns« fatala SMS till »barnflickan«.

Nåväl, jag förstår eländet.

Men i vilket fall som helst: en brevväxling, som är tänkt att vara länge, måste just därför ha ömsesidigt förväntade uppehåll ibland, om den inte ska bli en belastning

…»att vara outsider« är en för stor gemensam nämnare

Säkert rätt. Det är din (utåtvända) intuition du använder när du inser det, och den är det verkligen inget fel på.

Jag är imponerad av att du inte känner en väldig frustration (fast det kanske du gör eller har gjort) …

Ja. Det har frestat på. Att nöjdförklara sig under de förhållandena har inte varit lätt. Jag har verkligen behövt ta Fyrarummaren till hjälp, och all min erfarenhet av nöjdförklaringens konst.

Kanske det underlättar att jag är tänkare, för jag har märkt att när ett problem väl är löst i princip kan jag lägga det ifrån mig med någotsånär gott samvete.

Så till exempel har Ulla som är lågstadielärare börjat använda Fyrarummaren i skolan, med åttaåringar, med resultat

(1) att barnen blir bättre på att förstå sig själva (»det är bra att fundera på vad man känner för annars vet man ju inte varför man är glad eller ledsen«; detta sagt av Oskar, 8)

(2) att de blir mycket mer empatiska, bättre på att förstå varandra

(3) att stämningen i klassrummet blir mycket lugnare

(4) så att barnen får lättare att koncentrera sig på själva skolarbetet.

Elementärt, min käre Watson! som Sherlock Holmes brukade säga.

Det är väl (som i resten av livet) också en avvägningsfråga. Tänk inte bara på vad du saknar, ungefär. Tänk åtminstone lika mycket på vad du har (uppnått). En hel del, märker jag, när jag gör det.

Dessutom, jag är inte lika missförstådd som Vincent van Gogh, till exempel, och heller inte lika fattig.

En viss snöbollsrullning har börjat märkas när det gäller kunskapens spridning i organisationer, men ett problem som är svårt att lägga ifrån sig, eftersom det inte är löst ens i princip, är onekligen detta med spridningen »för privat bruk«, som du helt riktigt kallar det.

Den här mejlväxlingen kanske kommer att utmynna i något användbart?

MEN du måste alltid använda testet, Outsiderskalan. Annars kan du inte kommunicera om dessa saker. Då blir effekten ofrånkomligen den du beskriver:

Problemet är att nästan alla känner igen konflikten, när jag nämner den, eller när jag i allmänna ordalag pratar om Fyrarummaren. Men terminologin är okänd och dom jag pratar med saknar uttryck för att prata fritt om ämnena. Därför blir samtalen kantiga och med en känsla av att inte riktigt förstå varandra, trots att vi pratar om samma sak.

»Terminologin« är med nödvändighet okänd, därför att det egentliga problemet är normalitetstrycket.

De normala kommer alltid att hitta på nedvärderande beteckningar på dem som inte är normala. Det ligger i sakens natur. Annars skulle ju det normala avslöjas i sin innehållslöshet. Det betyder ju bara att vara »som de flesta«, som om detta skulle vara något bra. I USA kallar sig de normala »the moral majority« i ett illa dolt försök att stämpla de andra (49%) som omoraliska. Därför är det nödvändigt att nyskapa terminologin. Begreppen censurvänner och outsiders är båda negativa, kan man hävda, men outsiders tycker inte lika illa om »sitt« begrepp, av något skäl. Kanske för att de har varit vana att nedvärderas, och outsiderbegreppet är åtminstone inte bara negativt. Men censurvännerna harmas. De har framför allt sökt tillhörighet, »ett liv med stammen«. De har ansträngt sig för att vara normala, trots att det på åtskilliga sätt är ett tomt liv, just för att undgå att stämplas, för att känna sig »rätt«. Nu känner de sig lurade, särskilt om/när de inte är nöjda. Detta är inte mycket att göra åt, det är de ju också. Lurade. Som en kvinna sa (något förkortat): Inte nog med att vi har gått miste om de här smaskiga upplevelserna outsiders tycks ha, ska vi nu också få höra att vi är »de dåliga människorna.«!

Det står i Förändringens fyra rum, där jag också skriver ungefär att »oavsett vilken etikett jag klistrar i pannan på dig, kommer din första åtgärd att vara att slita av den«.

En annan skillnad är förstås att censuren karakteristiskt är omedveten, eftersom den som censurerar vanligtvis också censurerar att han/hon censurerar, medan i vart fall utpräglade outsiders alltid har känt sig som det, medvetet och högst påtagligt.

I vilket fall som helst: Outsiderskalan är den nödvändiga operationella definitionen, och ett abstrakt begrepp måste ha en dylik, i synnerhet om det är nytt eller har getts en (delvis) annorlunda betydelse.

Colin Wilson klarade sig med de skönlitterära exemplen i The Outsider, men sedan fick han stora svårigheter.

Det var roligt att höra att du har upptäckt att man kan »skriva sig fri« och att du tänker gott om M. Ännu roligare att du är fri från höstdepressionerna. Dina spekulationer om skälet är intressanta, särskilt den om »det bästa rådet« du har fått från mig och/eller mina böcker.

Du hittar tre attachments. Det är de tre första kapitlen i Kärleksboken. Det första har du redan läst. Jag har redigerat om det, påverkad av din kritik. Jag tänkte att du skulle vilja se hur det ser ut nu. Om du upplever en förbättring, som jag hoppas, är den ett mått på din skicklighet som kritiker.

Till sist en nyhet. Sovande Venus och Hägring kommer att kunna köpas antingen som PDF-filer att läsas i datorn eller i tryckta i s.k. »print-on-demand«-utförande! När vet jag inte säkert men inom kort.

Kanske gör jag likadant med Kärleksboken. Om den ska gå runt på de etablerade förlagen kan den lika gärna göra den rundan sedan den först gjorts tillgänglig på enklaste sätt.

Utgivningen har för mig varit det största problemet (sedan chefsbytet på Wahlström & Widstrand 1998). Det har nu alltså löst sig (i princip), tack vare teknikens landvinningar. I och med print-on-demand-tekniken är det inte längre ett stort risktagande att ge ut en bok, säger min vän och nye, presumtive förläggare (även han Fyrarummar-entusiast).

FRÅN H. 041118

Hej Claes!

Jag har inte läst klart alla textutdrag, men jag vill ändå svara på mejlet som sådant. Har dock läst det mesta, och är hittills MYCKET förtjust. Det är riktigt bra.

»Händer det att försvunna mejl återskapas? Det har jag aldrig hört talas om.«

Jo, i dag lyckades home.se återskapa hela två och ett halvt mejl (av ungefär hundra ursprungliga) ...

»Men i vilket fall som helst: en brevväxling, som är tänkt att vara länge, måste just därför ha ömsesidigt förväntade uppehåll ibland, om den inte ska bli en belastning«

Absolut, det är vettigt.

»Säkert rätt. Det är din (utåtvända) intuition du använder när du inser det, och den är det verkligen inget fel på.«

Är det min gissade (har inte gjort MBTI) klassificering av mej själv som inåtvänd känslomänniska med intuition du använder eller har du ställt en egen »diagnos«? Intressant!

»Att nöjdförklara sig under de förhållandena har inte varit lätt. Jag har verkligen behövt ta Fyrarummaren till hjälp, och all min erfarenhet av nöjdförklaringens konst.«

Just nöjdförklaringens konst kan vara bland det värdefullaste en outsider kan använda Fyrarummaren till, tror jag. Vi är i allmänhet dåliga på att vara nöjda. Jag har lärt mej massor på just det området av Fyrarummaren.

Roligt att barn också kan använda FROC (kanske kan vara en slagkraftig förkortning i en vidare internationell lansering av Four Rooms of Change)! Hoppas att den sprids till barn även utanför 0152-regionen.

»MEN du måste alltid använda testet, Outsiderskalan. Annars kan du inte kommunicera om dessa saker.«

Jag vet! Där tillkommer ytterligare ett litet problem: Många förstår inte frågorna, eller har aldrig reflekterat över dom, eller missförstår dom helt uppenbart. Fast det kanske är ett nog så talande NEJ-tecken. Det är ju i grund och botten en mycket bra och användbar skala, med träffsäkra items.

»Därför är det nödvändigt att nyskapa terminologin. Begreppen censurvänner och outsiders är båda negativa, kan man hävda, men outsiders tycker inte lika illa om 'sitt' begrepp, av något skäl. Kanske för att de har varit vana att nedvärderas, och outsiderbegreppet är åtminstone inte bara negativt.«

Eller för att outsiders lite fåfängt lägger ett romantiskt skimmer över sin utstötthet och andras hånfulla tillmälen.

»Som en kvinna sa (något förkortat): Inte nog med att vi har gått miste om de här smaskiga upplevelserna outsiders tycks ha, ska vi nu också få höra att vi är 'de dåliga människorna.'!«

För en gångs skull, skulle jag vilja tillägga, glatt. I vanliga fall är det ju censurisarna som är dom »goda«, enligt den rådande terminologin. Nu förstår jag hur kvinnosakskämparna känner sej när dom drabbas av insikten om att mannen är alltings norm.

»En annan skillnad är förstås att censuren karakteristiskt är omedveten, eftersom den som censurerar vanligtvis också censurerar att han/hon censurerar, medan i vart fall utpräglade outsiders alltid har känt sig som det, medvetet och högst påtagligt.«

Det är sant: en censurvän ser inte sej själv som »nånting särskilt«: han är ju »normal«. Varför ska han behöva ha ett epitet som står i relation till outsiders? Han är ju normen, alltings mått.

»I vilket fall som helst: Outsiderskalan är den nödvändiga operationella definitionen, och ett abstrakt begrepp måste ha en dylik, i synnerhet om det är nytt eller har getts en (delvis) annorlunda betydelse.«

Då ska bara outsiderskalan bli allmänt känd ...

»Colin Wilson klarade sig med de skönlitterära exemplen i The Outsider, men sedan fick han stora svårigheter.«

Jag har läst om den några gånger. Jämför man med ditt arbete är han förvånansvärt oexakt. Det är som att han skriver runt nåt som han försöker hitta en mer exakt definition på.

»Det var roligt att höra att du har upptäckt att man kan 'skriva sig fri' och att du tänker gott om M. Ännu roligare att du är fri från höstdepressionerna. Dina spekulationer om skälet är intressanta, särskilt den om 'det bästa rådet' du har fått från mig och/eller mina böcker.«

Ja, jag vet inte hur det har gått till riktigt, men så fort jag får en svacka liksom vinglar jag till lite och så är jag uppe igen. Det känns bokstavligt talat som om jag står stadigare, är svårare att rubba. Min utåtvändhet funkar mycket bättre än förut också, känns bekvämare.

Lustigt förresten att vi mest pratar om hur jag mår. Du är ju äldre och klokare och har hunnit tänka mer och längre än jag men det slog mej att jag inte kommer dina känslor särskilt nära, mer dina idéer och tankar. Men det är väl som du skriver: Varför ska man prata med män om känslor, det är ju helt onödigt.

Många varma hälsningar (den första snön lyste upp taken utanför mitt fönster i natt).

TILL H. 041126

Ja, du skrev ju ungefär att du var antingen inåtvänd känslomänniska eller utåtvänt intuitiv, och det kändes rätt för mig. Tveksamheten också. Du har dessa båda preferenser och vilken som är den starkaste är fortfarande »oavgjort«.

Syftet med vad jag skrev om typologin i Förändringens fyra rum var att göra MBTI onödigt. Eftersom dess utslag inte alltid är rättvisande, är det säkrare att bara skaffa sig en preliminär självförståelse parallellt med att man fortsätter att fördjupa sin förståelse för teorin. Läste du inte det avsnittet? Eller var det framställningen i Personlig dialektik du byggde på, när du kom fram till dina preferenser?

För säkerhets skull bifogar jag utdrag ur Förändringens fyra rum som attachment.

»Roligt att barn också kan använda FROC (kanske kan vara en slagkraftig förkortning i en vidare internationell lansering av Four Rooms of Change)!«

Tack för tipset! Vi börjar en utbildning på Ashridge utanför London nästa år (första »internationella lanseringen«); då kan jag pröva om FROC funkar.

»Många förstår inte frågorna, eller har aldrig reflekterat över dom, eller missförstår dom helt uppenbart. Fast det kanske är ett nog så talande NEJ-tecken.«

Just det! Om jag inte har några overklighetskänslor, kan jag självklart inte förklara varför jag inte har det. Jag fattar ingenting. Vad pratar du om? Eller också har jag läst att overklighetskänslor är ett symptom på schizofreni.

Om du försöker prata med »censurisarna« om de här upplevelserna är det lite som om du försökte få de frånvarande att ropa sitt namn.

Nu förstår jag hur kvinnosakskämparna känner sej när dom drabbas av insikten om att mannen är alltings norm.

Den parallellen är spännande. Av något skäl är det sällan någon drar den. Märkligt nog, eftersom den är så talande. Den säger så mycket och på ett så enkelt sätt. Har du lust att utveckla den?

Man blir deprimerad av att överge sig själv. Som du gjorde när du satte FELAKTIG-stämpel på känslor. Mestadels gör man det i hopp om att duga bättre åt någon annan.

Det är väl som du skriver: Varför ska man prata med män om känslor; det är ju helt onödigt.

Jag utgår från att du är ironisk. Jag har aldrig skrivit att det är onödigt. Inte tyckt heller. Du felciterar mig, antagligen för första gången!

Men som tankemänniska är jag tyvärr på censursidan här. Jag klagar inte, ty annars skulle jag säkert inte ha lyckats tänka ut den här förträffliga teorin, bara känt mig förtryckt och rasande, som jag gjorde f.O. (= före Outsiderskalan). Men det gör att jag faktiskt mestadels inte saknar något.

Från H. 041217

Hej Claes!

»Ja, du skrev ju ungefär att du var antingen inåtvänd känslomänniska eller utåtvänt intuitiv och det kändes rätt för mig. Tveksamheten också. Du har dessa båda preferenser och vilken som är den starkaste är fortfarande 'oavgjort'.«

Nu har sakta typologins hela känsla sjunkit in i mej sen jag fördjupade mej i den för första gången i somras (med FFR:s hjälp, även om jag läst stycket i PD också). Och nu känner jag mej rätt säker på att jag är inåtvänd känslomänniska med utåtvänd intuition. Det stämmer bra. Men båda finns där. När jag mår toppen blomstrar stödfunktionen och tar nästan över (utan ens symboliska protester från mej).

Jag har frågat hur du tycker vi ska göra med dokumentet »om dej o mej«, som jag vill kalla En kärlekshistoria. Det är värdefullt men så långt. Kan du förkorta det (och vill du) eller ska jag och sedan framlägga resultatet som förslag till dig? Det vore en förlust om det inte kom med.

En kärlekshistoria är ett bra namn. Jag har väldigt svårt för det där med »kill your darlings«. Så har du ork och vilja får du hjärtans gärna korta ner det med mitt goda minne.

»Den parallellen (med kvinnosaken; H:s anm.) är spännande. Av något skäl är det sällan någon drar den. Märkligt nog, eftersom den är så talande. Den säger så mycket och på ett så enkelt sätt. Har du lust att utveckla den?«

Vet inte om den går att utveckla, direkt. Men jag kan försöka formulera den liksom för mej själv.

Ibland drabbas jag av en känsla av klar insikt när jag ser varför jag, trots att jag är verbalt begåvad och för det mesta trevlig att ha att göra med, nästan aldrig tycker att jag når ända fram till den jag pratar med. Då ser jag samhällsmönstret. Jag läser insändare i tidningen, jag ser tv-program, jag inser att nästan all kultur och opinion och politik är utformad av och för censurvänner (med tanke och sinnesintryck som enda tillåtna, »oflummiga« preferenser). Den känslan av att vara exkluderad så att säga utan att ha tillfrågats måste likna en tonårstjejs feministiska uppvaknande, när hon inser att allt utom klockan kallas för »han« och att allt utgår från mannen med kvinnan som nån sorts exotiskt undantag.

»Man blir deprimerad av att överge sig själv. Som du gjorde när du satte FELAKTIG-stämpel på känslor. Mestadels gör man det nog i hopp om att duga bättre åt någon annan.«

Ja, som du skriver om en av de de tio kärlekarna, du tänkte att hon hade rätt och du fel och att det nog var att älska ... det känner jag mycket väl igen. Man tror man är storsint när man stympar sin själ men man stympar också kärleken. Det är inte storsint, däremot sorgligt.

Om »de tio kärlekarna« står det i den outgivna Kärleksboken av CJ, som H. läst några kapitel av (och försett med intelligenta kommentarer).

»H: Det är väl som du skriver: Varför ska man prata med män om känslor; det är ju helt onödigt.

CJ: Jag utgår från att du är ironisk. Jag har aldrig skrivit att det är onödigt. Inte tyckt heller. Du felciterar mig, H., antagligen för första gången!«

Du har rätt, det var felciterat. Så här står det i Alla intensiva tvåsamheters fläck:

»Själv känner jag starkt att jag inte vill tala med män om känslor. Vad skulle jag göra det för?«

Jag tolkade det som det jag skrev, fast jag använde inte dina ord.

Alla intensiva tvåsamheters fläck: Så heter ett kapitel i Kärleksboken.

»Jag klagar inte, ty annars skulle jag säkert inte ha lyckats tänka ut den här förträffliga teorin om 'censurisarna', bara känt mig förtryckt och rasande ...«

Ja, det är en bra beskrivning, eller »diffust rasande«, som du skriver i nån bok. Det är ungefär vad jag har känt. Nu känner jag inte alls samma upprördhet, bland annat för att en väldigt begåvad tankemänniska i Strängnäs tänkt ut en förträfflig teori som jag kan använda mej av, men som jag aldrig skulle kunnat tänka ut själv ...

»Dock gläder jag mig åt den här mejlväxlingen.«

Jag med. Otroligt mycket!

»Vad vill du veta om mig? Du är fri att fråga, och om jag blir inspirerad av de frågorna och har lust att svara gör jag det.«
Jag vill egentligen bara veta att jag kan fråga, om jag vill. Jag undrar hur det känns att leva i en lycklig kärlek så länge som du har gjort. Hur _känns_ det, dag för dag liksom?

Jag har förresten haft en fantastisk liten historia, jag som trodde allt det var effektivt avstängt i mej, men jag har alltså under extremt märkliga omständigheter och ödesnycker träffat en flicka. Det började i Skövde, fortsatte i London och nu i Stockholm; vi har bara setts några gånger och vi har inget förhållande, jag vet inte vad vi har, jag känner henne inte på djupet. Men hon är helt jävla betagande. En sån skönhet och en sån livsvilja, en sån som kan få »november att verka som början på nästan allt du vill«. Vad det ska bli av det hela har jag faktiskt förtröstan nog att inte bry mej om. Det tillskriver jag min »nya« stabilitet, som jag ju redan delvis tillskrivit dej och dina alster. Heder och tack, Claes!

»H.«

PS. Eftersom jag vet hur du ser ut känns det trevligt om du har en bild av mej. Bifogar ett kort taget i Turin, varifrån jag skrev vykortet i augusti.

Eftersom H. är anonym, lägger jag självklart inte ut bilden. Men dess förekomst, att H. skickade mig den, är viktigt att veta för stämningens skull, som präglar denna brevväxling.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  08066